Digital relevans är de finlandssvenska mediernas ödesfråga

Bild: Wilfred Hildonen

Den avgörande frågan för finlandssvenska medier är inte bara hur vi lyckas bevara det gamla, utan hur vi växer digitalt. Om den finlandssvenska journalistiken och de finlandssvenska programmen misslyckas med det här marginaliseras medierna på svenska i Finland i snabb takt.

De senaste åren har präglats av många stora nyheter om den finlandssvenska medievärlden: samarbetsförhandlingar i så gott som alla mediebolag, nytt fokus för KSF Medias lokaltidningar och förslag till en omläggning av Yle Fem.

Trots att omständigheterna är olika handlar allt i grund och botten om samma sak, det vill säga snabba och förhållandevis dramatiska förändringar i både tids- och medieanvändningen.

Tidningarna har känt av de förändrade prioriteringarna i över ett decennium, i tv-världen börjar följderna konkretiseras nu och på radiosidan ser vi sannolikt motsvarande utveckling under de kommande åren.

I den offentliga diskussionen accentueras sorgen över att vi förlorar det vi haft i form av lokala papperstidningar, en hel kanalplats på svenska i traditionell tv och en uppsjö av alternativ. Kring alla de här frågorna finns ett starkt engagemang, vilket är oerhört värdefullt med tanke på att de finlandssvenska mediernas framtid hänger just på hur nödvändiga de är för användarna.

Men på sikt är den viktigaste frågan inte bara hur väl vi lyckas bevara det vi har, utan hur framgångsrikt vi lyckas omvandla det till en digital värld. I klartext: Om vi lägger våra tillgängliga resurser främst på distribution och produktion av papperstidningar och broadcast-tv kommer det finlandssvenska medielandskapet att vara betydligt mindre både till sin storlek och till sin betydelse om bara några år.

Gapet växer

Den huvudsakliga nyhetskällan för finländare under 45 år är numera internet. För dem som fyllt 45 år är den traditionella televisionen fortfarande den primära kanalen för nyheter.

För HBL:s del möttes kurvorna för cirka två år sedan. Efter det har tidningen haft fler digitala än traditionella tidningsläsare. Något förenklat kan man säga att HBL når ut till fler läsare än någonsin tidigare men att den ekonomiska utmaningen samtidigt är större än någonsin. Betalningsviljan för digitala nyheter är låg och styckepriset för att distribuera papperstidningar till den trogna och betalande publiken blir allt högre.

Yle når så gott som alla finländare över 60-år på tv, radio eller webb, men bara en tredjedel av dem som inte fyllt 30. De äldre har alltid varit mer intresserade av att använda public service-innehåll, men gapet mellan generationerna växer år för år. De äldre ser i själva verket mer på tv än någonsin, både traditionellt och digitalt, de unga mindre och mindre. Samma trend syns i de andra nordiska public service-bolagen.

Allt fler väljer globalt

Under de kommande åren kommer konkurrensen att öka ytterligare. För finlandssvenska medier är det här också en språklig utmaning, eftersom de svenskspråkigas tröskel för att använda digitalt innehåll på både finska och engelska har blivit lägre.

På tidningssidan talar allt för att utvecklingen mot en heldigital distribution fortsätter. Samtidigt blir de stora aktörerna allt större, medan den digitala marknaden för små aktörer krymper. HBL kommer aldrig att kunna konkurrera med de stora volymerna som ger de stora annonsintäkterna. Problemet är att ingen lyckats hitta en universell lösning för en ny digital affärsmodell. Varför betala för något som man får gratis på annat håll?

Distributionen är en kostnadsfråga också på tv-sidan. Med färre kanalplatser ökar möjligheterna att satsa inte bara på Arenan, utan också på innehållet, helt oberoende av tittarnas ålder.

Inget motstånd mot samarbete

Samarbete framförs ofta som en lösning på de finlandssvenska mediehusens resursproblem. Dessvärre är det inte så enkelt. Om det fanns en självklar modell för ett övergripande finlandssvenskt samarbete hade den redan förverkligats.

I dag har vi en gemensam språkvård och tidningarna delar servicematerial. Småskaliga gemensamma satsningar har också gjorts, till exempel i form av podcastsändningar, projekt och delat innehåll.

Men ett större journalistiskt samarbete mellan tidningarna är svårt på grund av olika bevakningsområden. Av tidningarna har endast HBL ambitioner att ha en egen riks- och utrikesbevakning. De övriga lägger mest krut på en kvalitativ bevakning av den egna regionen.

Ett större innehållssamarbete mellan Yle och tidningarna är besvärligt ur tidningarnas synvinkel på grund av affärsmodellerna. Om de kommersiella mediehusen publicerar samma innehåll som Yle uppstår frågan varför en läsare ska betala två gånger för samma innehåll.

Att arbetsfördela så att Svenska Yle sköter en del av bevakningen och tidningarna en annan är en tänkbar modell, men den har också sina risker med tanke på det svenska i Finland. Det är inte alls sagt att publiken börjar betala för en finlandssvensk tidning bara för att den inte hittar till exempel nyheter från Åbo eller utrikesnyheter hos Svenska Yle. Sannolikheten är stor att valet i allt högre grad faller på digitala kvällstidningar i Finland och Sverige, finska Yles utbud och globala tjänster.

Men ett större samarbete till exempel kring en gemensam utveckling av tekniska plattformar är en möjlighet. Också om vi slår samman våra resurser är vi minimala i jämförelse med de globala jättar som vi konkurrerar med.

Användarna avgör

I den här nya medievärlden är de finlandssvenska medierna ännu mer utsatta än de finskspråkiga. Annonsmarknaden har aldrig varit stor nog att bära framgångsrik kommersiell tv eller radio, och för tidningarna har också den lokala annonseringen fått en enorm global konkurrens. Politiska beslut om den digitala momsen och finansieringen av Yle, postens taxor och distribution är alla frågor vars betydelse är ännu mer avgörande för den finlandssvenska journalistiken.

Å andra sidan har vi också en unik nisch. Det finns ingen annan som med samma bredd och kompetens ägnar sig åt de frågor som är relevanta för det svenska i Finland och för den finlandssvenska kulturen.

Som mediechefer är vår allra viktigaste uppgift att se till att det finns förutsättningar att skapa det här innehållet och engagemanget också i fortsättningen. Formen för hur det levereras spelar en mindre roll. Men vi måste kunna se tillräckligt långt för att garantera att journalistiken och programmen når användarna där de finns – också om fem, tio och tjugo år.

Medieutvecklingen är oförutsägbar, men det råder ingen tvekan om att en av ödesfrågorna för det svenska i Finland är hur medierna klarar av att vara relevanta också i den digitala världen.

Marit af Björkesten

är direktör för Svenska Yle

Jens Berg

är vd för KSF Media