Diffus Coltrane på gitarr

Pekka Luukka tolkade John Coltrane-repertoar på gitarr som en del av sin konstnärliga doktorsexamen. Bild: Minna Luukka

Jazz

Pekka Luukka med ensemble framför John Coltrane: Tonal Bop. Musikhuset, Black Box 4.4

Att det kan vara svårt att översätta John Coltranes tonalitet från saxofon till gitarr var tanken efter Pekka Luukkas intressanta men konfunderande konsert i Musikhusets Black Box. Konserten var en del av gitarristens påbyggnadsutbildning vid Sibelius-Akademin.

Luukka (född 1963) utexaminerades från Sibelius-Akademins jazzlinje redan 1994. Sedan dess har han mest arbetat som lärare, bland annat vid Pop & Jazz-konservatoriet och tio år som lektor vid yrkeshögskolan Metropolia. Som musiker var han i början av 1990-talet aktiv i bland annat UMO och Severi Pyysalos No Hope Band. Den egna skivan Splash of Colors (1993) för tankarna närmast till Pat Metheny. Det verkar som om han har rötterna i beatbaserad fusionsjazz.

På onsdagen var det dock fråga om någonting helt annat, nämligen traditionsjazz från 1950- och 1960-talet. Luukka tycks vara känd i jazzkretsarna, eftersom salen var välfylld. Han är känd för att inte uppträda ofta, åtminstone på dessa breddgrader. I mitt personliga arkiv finns inga uppgifter om att jag skulle ha hört honom i konsertsituation under de senaste tjugo åren.

Luukka hade gjort ett urval ur Coltranes skivproduktion från åren 1957–62. För saxofonisten var detta en period av sökande, trots att han redan befäst sin position i musikerkåren bland annat som medlem av Miles Davis första så kallade superkvintett. Coltrane spelade på den tiden allt fler toner och allt snabbare. Målet sägs ha varit att upplösa strikta ackordföljder, vilket han minsann gjorde senare.

Reproducera det gamla

Kvartetten med Visa-Pekka Mertanen (piano), Tuure Koski (kontrabas) och Jaska Lukkarinen (trummor) inledde med två standardstycken skrivna av Coltrane, den medelsnabba boplåten Lazy Bird och mollbluesen Mr. Syms, som innehåller lån från Gershwins Summertime. Man höll sig nära Coltranes versioner till den grad att det inte lät särskilt inspirerat. Lukkarinen höjde stämningen något i tredje låten genom ett trumsolo som övergång till All Or Nothing At All från skivan Ballads. Pianovampen och det mesta andra kom från versionen som trots skivans namn inte alls är en ballad. I låten I Love You ersatte en mjukt ylande synt Coltranes sax över det välbekanta trumkompet, men kvällen gick i hög grad ut på att reproducera de gamla inspelningarna med få och små modifikationer.

Bandet spelade rutinerat, men standardjazzen skulle ha fungerat bättre i en kvarterskrog än i den sterila salen. Mertanen, som också har en konstnärlig doktorsexamen på gång, spelade stiliga traditionella solon, trots att han verkar vara en fusionsperson med syntar i sinnet. Luukka spelade med en jämn dynamik, men ändå tappades delar av fraser bort. Kanske det berodde på inställningar och ovana med den akustiskt helt döda salen, som tidigare har fungerat ljudmässigt bra. Eller kanske berodde det på ett mycket personligt grepp på gitarren? Bilden blev otydlig, men det vore intressant att höra gitarristen på nytt i en mer avslappnad stämning och utan frågan "att vara eller inte vara Coltrane på gitarr".

Jan-Erik Holmberg

Bli kock i Axxell

Svenskfinlands kändaste kock, Micke Björklund, har trätt in som mentor och mecenat för Axxells kockutbildning i Karis, för kockutbildningens framtid och Finlands matkultur. 8.10.2019 - 11.40

Mer läsning