Dick Harrison på jakt efter det svenska

– Svenskar i gemen är så historiskt okunniga att de flesta torde ha svårt att placera den gamle "hjältekonungen" Gustav Adolf korrekt i regentlängder och sekler, säger professor Dick Harrison. Bild: HBL-arkiv/Sandra Henningsson

Inför svenska dagen frågar vi professorn i historia Dick Harrison, var begreppet svensk har sin grund och vad det bär för betydelser i dag.

När svenska dagen instiftades 1908 var det i en situation där Finlands svenska folkgrupp kände sig trängd. Nationen och nationsbygget stod allt mer på finskspråkig grund. Det behövdes institutioner, symboler och traditioner som på olika sätt kunde stå som garanter för landets svenskspråkiga befolkning.

Bland annat ville man ha ett slags finlandssvensk nationaldag. Det handlade då inte om att de svenskspråkiga inte kände sig som finländare. Man ville arbeta för Finland, men man ville göra det på svenska, med bevarande av någon form av svensk särart i en svenskspråkig gemenskap.

Av naturliga skäl låg det nära till hands för den svenska befolkningen att söka symboler för sitt gemenskapsbygge i svensk historia. Av olika anledningar valde man att fira svenska dagen på Gustav II Adolfs dödsdag, en dag som var allmänt uppmärksammad sedan tidigare såväl i Finland som i Sverige.

Därmed garanterades även ett slags andlig koppling till den västra riskhalvan – Sverige – som man förlorat en fysisk koppling till hundra år tidigare, då Finland blev en del av Ryssland år 1809.

Året 1809 kom alltså att innebära att finnar inte längre var svenskar, vilket de varit i runda slängar 500 år, beroende på varifrån man räknar. Svenskheten i de två delarna av det gamla riket kom att utvecklas i olika riktningar. Den riktning svenskheten i Finland tagit har var och en finlandssvensk rätt bra koll på. Men hur utvecklades svenskheten i Sverige?

Jag skickar ett e-postmeddelande till professor Dick Harrison vid Lunds universitet. Han är en ofta sedd besökare i Finland och en upptagen man. Han sitter och rättar sina studenters tentamenssvar men tar sig ändå tid att skriva ner några rader.

– "Sverige" är som ord känt sedan slutet av 1300-talet, men upplevelsen av att det fanns ett rike i vår del av världen är naturligtvis mycket äldre. Men det kallades lite av varje: svears och götars rike, Svitjod, Sueonia och så vidare, skriver Harrison.

Ordet "svensk" verkar ha varit en allmän om än vag samlingsterm för folk som bodde i det rike som styrdes av den svenske kungen. Harrison skriver att inget tyder på att till exempel värmlänningar, smålänningar, finnar eller andra i första hand skulle ha kallat sig svenskar under medeltiden.

Kunglig propaganda förekom, som gjorde gällande att svenskar var speciella, bättre och ärligare än alla andra, och att det gäller att hålla ihop mot ryssar, danskar och andra fientliga grannar, skriver Harrison och nämner Karl Knutsson Bonde (1408-1470) som exempel på en kung som ännu i dag omnämns för sin propaganda.

– Men det finns inget som tyder på att folk trodde på propagandan och identifierade sig med nationella mål. Flertalet vanliga bönder hade fullt upp att överleva. Om det till exempel blev krig mellan Sverige och Danmark brukade bönderna och prästerna i gränssocknarna i Skåne och Småland skynda sig att sluta "gränsfreder" med varandra och varsko varandra när arméer dök upp.

Sverige som rike växte fram från decennierna omkring år 1000 fram till Birger jarls samhällsomvandling på 1200-talet, skriver Harrison.

– Men det innebar inte att folk lärde sig att de var svenskar. Det väsentliga var troheten mot den kung man svurit sin ed till. Inte vilket språk man talade eller vilken "etnisk grupp" man tillhörde.

Läget torde ha varit detsamma i den östra rikshalvan.

– Bönder och stormän i Egentliga Finland, Nyland, Tavastland och Karelen accepterade att lyda under den rikssvenska kungliga överhögheten. Alternativet – som segrade i östligaste Karelen – var att lyda under furstendömet Novgorod. I ingetdera fallet innebar valet av överherre att man kände sig svensk eller rysk. Detta kom långt senare, när staterna fick starkare pedagogiska maktmedel till sitt förfogande, skriver Harrison.

Genom 1500-, 1600- och 1700-talen klarnar bilden.

– Steg för steg lär sig folk att de bor i det svenska riket och är svenska undersåtar. Statskyrkan spelade härvidlag en huvudroll. Men fortfarande var det främst lojaliteten mot kungen som definierade svenskheten. Samt, förstås, uppslutningen bakom den evangeliska lutherska läran. Att vara svensk var likvärdigt med att vara trogen lutheran och lojal mot den rättmätige svenske kungen.

Harrison skriver att den form av nationalism och nationstänkande som vi känner till i dag, den som handlar om blodsgemenskap, språklig tillhörighet och särskilda kulturer, inte utvecklas förrän under 1800- och 1900-talen.

Men i dag då? Hur skiljer sig 1800-talets nationalism från den vi ser i dag? Vilka symboler söker nationalister i dag ur historien?

– Det beror på vilken typ av nationalism man syftar på. Om man menar nazister och andra högerpopulister är vikingarna, Oden, Gustav II Adolf och stormaktstidens krigare med Karl XII i släptåg lika populära som förr. Men bland alla andra svenskar är detta politiskt inkorrekt, skriver Harrison.

– Den svenska vardagsnationalismen är snarare centrerad kring kulturella företeelser som mat och högtider; att äta köttbullar, sill och potatis, fira midsommar med jordgubbar, titta på Kalle Ankas julprogram, tycka om att se röda stugor med flaggstänger, och så vidare. Allt detta kan, för den som konfronterar fenomenen utifrån, upplevas synnerligen nationalistiskt, men ingen svensk skulle drömma om att fördöma det på samma sätt som det är lätt att racka ned på Karl XII.

Men hur är det med Gustav II Adolf? Vilket förhållande har svenskarna till honom?

– Sedan 1960-talet har Gustav II Adolf mist sin betydelse för flertalet svenskar. Bland högerextremister har han konkurrerats ut av Karl XII. Svenskar i gemen är så historiskt okunniga att de flesta torde ha svårt att placera den gamle "hjältekonungen" korrekt i regentlängder och sekler. Men det finns ett undantag: Gustav Adolf förknippas med de bakelser som äts den 6 november, särskilt i Göteborg, som grundades av kungen, vilket göteborgarna är mycket tacksamma för.

Hur kan vi då, med stöd av historien, arbeta för att utveckla en sund känsla av tillhörighet till ett land, en folkgrupp, en kultur?

– Det är en knepig fråga, men låt mig säga så här: nationalismens framväxt under de senaste 200 åren visar på mänsklig kreativitet. Det är vi själva som har skapat våra moderna nationella myter, oavsett om vi tänker på Kalevala eller sill-och-potatis. Våra nutida nationella markörer är resultatet av våra egna medvetna val. Det är vi som har skapat våra nationer. Det borde fylla oss med en känsla av makt – att vi besitter förmågan att själva forma oss ett medvetande och en framtid. Vi har kapaciteten för att förändra vår självmedvetenhet och vår upplevelse av gruppidentitet. Det är en viktig känsla. Utifrån detta konstaterande kan man se fram mot en tid och en värld när vi lyfter upp gemensamma, nationsöverskridande referensramar.

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Skräddarsytt drömhem uppfyllde alla önskemål och höll budgeten

Mer läsning