Dialektik mellan impulsivitet och analytisk varseblivning

Ninu Lindfors, Saara Norvio, Anna Virkkunen, Andrius Katinas och Vera Tegelman i dansverket Å ä ö.Bild: Elina Brotherus

I dansföreställningen å ä ö möts två olika koreografers danssyner i ett kollektivt och medskapande arbetssätt.

Zodiak: å ä ö.

Koreografi: Vera Nevanlinna tillsammans med dansarna. Utveckling av rörelse: Ervi Sirén. Musik: Tuomas Norvio. Ljuddesign: Tuomas Norvio och Sami Tammela. Rums- och ljusdesign: Heikki Paasonen och Salla Salin. Kostymdesign: Riitta Röpelinen. Dramaturg: Tuomas Timonen. Mentor: Eeva Muilu. Dans: Andrius Katinas, Ninu Lindfors, Saara Norvio, Vera Selene Tegelman och Anna Virkkunen.

Kabelfabriken 17.5.

För Zodiaks sista föreställning för säsongen har hela läktaren vridits några tiotal grader medurs så att man i stället för att sitta rakt mot fonden har ett vidare och djupare perspektiv mot ett högre och ett lägre rum. Rummen åtskiljs av betongpelarna målade i gult och försedda med starkljus. Scenen i sig är avskalad och basal och det är även verkets estetik och framför allt dansen, som framförs av Andrius Katinas, Ninu Lindfors, Saara Norvio, Vera Selene Tegelman och Anna Virkkunen.

Föreställningen å ä ö är samarbetsbaserad och Ervi Sirén har "ledsagat dansarna till inriktning på dans" och Vera Nevanlinna "instruerat dem att se sin omgivning och att bli sedda". Mötet mellan dessa två koreografers danssyner i ett kollektivt och medskapande arbetssätt, tar sig följaktligen uttryck i en levande men samtidigt formaliserad framställning, där impulsivitet och flöde balanseras mot eller ställs i dialog med analytisk varseblivning och iakttagelse.

Balansgången eller dialektiken är påtaglig från början till slut i den koncentrerade och intentionella framställningen, som känns otvungen och upptäckande i lika hög grad som observerande och analyserande. Som grupp är dansarna för det mesta ensamma tillsammans, medvetna om varandra men inte påtagligt reagerande på varandra. Rörelsen och den fysiska framställningen tätnar och tunnas ut i olika omgångar och med skiftande fokus. Tidvis spelar man ut, tidvis håller man emot så att tanken blir lika framträdande som handlingen.

Timo Norvios musik och ljudvärld följer det koreografiska konceptets stramt dialektiska idé. Musiken får tidvis nästan fysiska kvaliteter när den tycks studsa, bolla eller göra nedslag som vattendroppar. Som helhet blir den en subtil referens i vissa scener.

Den kontrastfyllda och avsiktliga stramheten gör att man upplever att mindre slutligen blir mer. Som åskådare får jag en känsla av att framställningen blir smidigare mot slutet. Det är givetvis möjligt att man får det intrycket då man blivit inkörd i såväl arbetssättet som estetiken i verket.

Jan-Peter Kaiku

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33