Imponerande performancedebut

Korjaamos teaterscen fortsätter att leverera performancematerial som testar publikens gränser.

Nordisk grupp. Performancen White Beauty är Mellanmjölk Productions första uppsättning.
Otto Ekman
01.10.2017 10:57 UPPDATERAD 03.10.2017 13:17

White Beauty

Ljus: Teo Lanerva. Visuell helhet: Silja Kauppinen, Sara Guldmyr. Mentorer: Anni Klein, Tormod Carlsen. Produktion: Tanja Turpeinen, Daniel Klingen Borg. På scenen: Tanja Turpeinen, Daniel Klingen Borg, Mikko Niemistö, Silja Kauppinen, Sara Guldmyr, Riikka Niemistö, Moa Asklöf Prescott
Korjaamo 29.9.
White Beauty är den nordiska teatergruppen Mellanmjölk Productions första uppsättning, men imponerar och provocerar redan på samma nivå som veteraner jag sett på samma scen. Havremjölken vi serveras att skåla med är inte det enda som skvalpar då skådespelarna gestaltar en mysigt helyllenordisk radikaliseringsprocess.
Den som tackar nej då en flaska akvavit cirkulerar runt publiken har kanske svårare att smälta det som kommer näst: efter lite folkdans och klingande norsk allsång med handhållning förbyts stämningen nämligen i en handvändning. Ravekulturen och dansgolvet som fysisk och mental plats har ett betydande inflytande på samtida performancekonst och det är lätt att se varför: det unika sinnestillstånd som infinner sig i stroboskopljusens puls är ett givande känslomässigt arbetsmaterial.

Kompakt

Denna gång är det inte klimaxen som sporras upp med en dunkande technorytm: dansscenen utgör i stället mellanpartiet i en kompakt en timmes helhet. Daniel Klingen Borgs fysiska teater är performancens mest enskilt imponerande detalj, han konvulserar tills hans porer flödar av svett, påeggad av sin folkdräktsklädda bödel. Men då dansen inte får utgöra en befriande klimax blir den i stället bara prologen för en ännu mer utdragen tortyrscen där han flämtande kämpar sig runt scenen och ber oss om nåd.
Föreställningen tar bara en timme, utan paus. Det kondenserade formatet förhöjer intrycket och lämnar en med mersmak. Slutscenens mattas av i ett plötsligt lugn, då de utslitna skådespelarna kollapsar en efter en i en hög på golvets mjuka matta. Mattan är gjord av inbjudande grönt konstgräs och formad som Norden, nyss ett kroppsvätskedrypande slagfält men nu en bräcklig skyddshamn. Efter att ha straffat varandra till bristningsgränsen kryper ensemblen ihop tillsammans på denna trygga lilla ö medan de mässar en litania av mänskliga rättigheter, som för att övertyga sig själva. Utan att skriva åskådaren på näsan blir detta föreställningens mest talande scen.

ANDRA LÄSER