Kulturkritiken – en lägesbeskrivning och en möjlig väg framåt

Intresseföreningen för finlandssvenska kritiker riktar i en debattartikel i HBL (22.5) och andra finlandssvenska tidningar uppmärksamhet mot den livsviktiga kritiken och dess förutsättningar. IFFF har fått medel från Svenska kulturfonden för att utreda hur kritikens villkor kan förbättras och inbjuder alla med anknytning till fältet att delta i diskussionen. HBL är utan vidare en part i detta, men artikeln borde intressera alla mediehus, konst- och kulturfältet överlag och såväl dess privata som offentliga finansiärer. Och – givetvis – också läsarna.

Det som i synnerhet bekymrar IFFF är kritikens ekonomiska villkor. Kritiken har en essentiell position i det kulturella kretsloppet, men konkurrensen om jobben är hård och arvodena så pass låga att det "är omöjligt att verka som kritiker utan att ha ett annat arbete på sidan om".

***

I egenskap av kulturchef på HBL vill jag inte invända mot den verklighetsbeskrivningen, den har varit giltig i åtminstone ett decennium. De facto skulle jag säga att Svenskfinland med några enstaka undantag inte på länge har haft professionella kritiker i den mest strikta bemärkelsen: personer som helt och fullt lever på att skriva recensioner. Mediehusen avlönar ett antal kulturjournalister som skriver kritik, men de har i regel också andra arbetsuppgifter. Och de allra flesta frilansande kritiker recenserar böcker, teaterföreställningar och konserter som ett slags bisyssla, vid sidan av ett eget konstnärskap, forskning eller annat arbete. Eller så utgör kritiken en biinkomst vid sidan av studiebidrag eller pension.

Ja, talar vi utkomst (och inte kvalitet) är det inte orimligt att karaktärisera dagens kritik som "semiprofessionell", alltså som ett sätt att beskriva realiteterna.

På många sätt har den semiprofessionella kritiken ändå kunnat leverera fantastiska resultat. I lilla Svenskfinland recenseras många verk, av många olika röster, som ofta har något väsentligt att säga. En viktig finlandssvensk roman kan begåvas med ett tiotal recensioner i de finlandsvenska dagstidningarna, tidskrifterna, av Svenska Yle samt på webbplatsen Lysmasken. Att frilanskritikerna inte bara representerar en mångfald av konstsyner, utan också sysslar med olika saker "på sidan om" ger de facto i sig upphov till en sorts mångfald. Det är alltså inte nödvändigtvis en dålig sak att kritiken för många uttryckligen är en bisyssla, om man tänker sig att alternativet vore ett mindre antal heltidskritiker. Eller ännu hellre: det är bra med kritiker som publiceras ofta, men också med sådana som publiceras mer sällan.

I sig är denna notering ändå inget som sopar arvodesdiskussionen under mattan. Också en bisyssla bör ge en skälig utkomst, och om kritiken på sikt reduceras till en hobbyverksamhet med rent symboliska arvoden – ja, då finns det säkert skäl att fråga vad det innebär för kvaliteten, och vem som har råd att skriva kritik?

***

Det sorgliga är att tidningshusens ekonomiska rörelseutrymme i dag är så litet. I en annan värld skulle HBL och andra medier recensera betydligt fler verk och betala generösare frilansarvoden, men sedan flera år kämpar de flesta med sjunkande intäkter och har skalat ner sin verksamhet. Svenska Yle har sagt upp flera journalister denna vecka, KSF Media har gjort samma sak vid två tillfällen de senaste tre åren. I HBL:s fall finns det inga aktieägare som profiterar på kritikernas arbete. Tvärtom har ägaren Konstsamfundet markerat att man nu är beredd att täcka en årlig förlust som är två miljoner euro större än tidigare.

Som kulturchef på HBL är jag inte oberoende i diskussionen om vidden av min arbetsgivares kulturansvar – och därför ska jag inte utvärdera det desto mera. Däremot måste jag konstatera det som är ett faktum: nämligen att HBL i dag lägger en större procentuell andel av sina intäkter på kulturkritik än tidigare, även om arvodesbudgeten i absoluta tal i stort sett är oförändrad. Då svångremmen spänts hårdare på så gott som alla andra håll, har jag som kulturchef tolkat status quo som att det finns en förståelse för hur viktig kritiken är.

Den avvägning som kan bli aktuell på längre sikt, om utvecklingen i branschen inte vänder, är att börja publicera färre recensioner och i gengäld arvodera dem högre. Tyvärr är baksidan av det myntet bara alltför uppenbar. Den i särklass vanligaste responsen kulturredaktionen får från såväl läsare som kulturfält är redan i dag frågor om varför ett visst verk inte recenserats. Bredden är utan tvekan essentiell, den också. Och färre recensionsuppdrag skulle knappast råda bot på den atmosfär av konkurrens, som enligt IFFF håller på att växa fram.

***

Men osvuret är bäst. Om framtiden finns både dystra och optimistiska prognoser, och både det ena och det andra kan behöva omvärderas. Och den utredning IFFF gör, kan mycket väl påverka analysen.

Som IFFF skriver 22.5 är det alldeles sant att det finlandssvenska kulturfältet i övrigt bärs upp av olika former av subventioner. Den som ser en teaterföreställning betalar själv en slant för biljetten, men upplevelsen är ofta också finansierad av kulturministeriets statsandelar, av kommunala medel, av projektbidrag från ett flertal privata stiftelser – och till på köpet har dramatikern kanske fått bröd på bordet genom ett arbetsstipendium.

I regel är intäkterna från den direkta försäljningen av en teaterpjäs, en bok eller en konsert bara en bråkdel av vad den kostat att producera. Så fungerar det för övrigt också på finskt håll och i Sverige. Att kulturen i marknadsekonomisk mening inte bär sig själv är en självklarhet.

Av den anledningen borde det på sikt inte vara omöjligt att en större andel av kulturkritiken finansieras med liknande subventioner. Av journalistiska skäl är det inte mot teatrar eller bokförlag blickarna ska vändas, men det finns såväl offentliga som privata instanser som kunde förmås att bära ett större ansvar för kritiken. Det finns visserligen redan i dag fåtaliga kritikerstipendier att söka, men i dagens "semiprofessionella" verklighet tror jag att de snarast spelar rollen som sällsynta och oförutsägbara andningshål och belöningar för ytterst få särskilt aktiva kritiker utan att ge själva kritikinstitutionen någon större kontinuitet.

Det jag personligen tror att skulle vara viktigt är en finansieringsform där externa medel å ena sidan kanaliseras direkt till kritikerna, å andra sidan att det finns ett tydligt incitament för kritikerna att skriva kritik som tidningshus och tidskrifter vill publicera och också betala för, om än anspråkslöst. En modell jag personligen hoppas att utreds kunde gå ut på att en frilanskritiker som planerar att producera exempelvis 10 litteraturrecensioner och en essä under ett år först utvinner ett preliminärt löfte om publicering och arvode av en publicist och sedan, med publicistens intentionsanmälan i ryggen, kan ansöka om projektbidrag för genomförandet. I ansökan kunde såväl publicisten som kritikern förbinda sig också till någon form av uppföljning eller utvärdering. Fördelarna med ett system av detta slag är att förhållandevis många kritiker kunde omfattas av det utan att det blir fruktansvärt dyrt, att utkomsten per text skulle stiga markant, att pengarna inte behöver riktas till något enskilt mediehus, att tidningshusen skulle få incitament att odla djupare relationer med kritiker.