"Det var som tortyr, en ständig smärta"

Itohan Okundaye föll offer för människohandlare och var tvungen att sälja sex i Europa. Genom att berätta sin historia hoppas hon kunna bidra till att erbjuda flickor i Nigeria nya alternativ för att skaffa sig en försörjning.Bild: Leif Weckström

Livet i Europa blev inget av det som Itohan Okundaye drömt om och hoppats på. I stället föll hon offer för människohandel och tvingades sälja sex i fem år. Nu jobbar hon för att ge nigerianska flickor fler alternativ, medan hon väntar på beslut om hon får stanna i Finland.

Då Itohan Okundaye var 15 år och bodde i Benin City, Nigeria, var det slut på skolgången för hennes del. Som dotter till sin fars femte fru räckte pengarna inte längre till för skolgång, trots att Okundaye jobbade till sent på kvällarna för att bidra till försörjningen. Egentligen hade hon velat studera till läkare men livet var svårt, pengarna räckte inte till, familjen grälade – och småsyskonen måste också få gå i skola.

Men precis då Okundaye funderade över sina begränsade alternativ kom lösningen som på beställning. En släkting frågade om hon vill åka utomlands och jobba. I Italien fanns en annan släkting som behövde hjälp.

– Det var en fantastisk möjlighet för mig. I Nigeria har vi uppfattningen att allt är bättre, större och vackrare i Europa och att allt fungerar där. Jag tänkte att jag kan tjäna pengar för mig själv och min familj. Det var en fantasi, säger Itohan Okundaye nu, efter nästan fyra år som asylsökande i Finland.

I dag är hon 27 år gammal, har en liten son och väntar efter fyra år fortfarande på beslut om hon får stanna i Finland. På tisdagen talade hon under ett seminarium om människohandel, som hon själv var en av initiativtagarna till.

Men vi backar tillbaka till Benin City, Nigeria.

Okundaye tackade ja till det fantastiska erbjudandet och lovade hålla tyst, flyttade därefter omkring under kaotiska förhållanden och stränga förhållningsorder av sina vuxna vägledare.

Då hon fyllt 16 landar hon slutligen i Europa och förs till Italien. Och det var precis så fantastiskt som hon föreställt sig – till en början.

– Jag var så lycklig. Det var så vackert, gatljus överallt och inga elavbrott som hemma, shoppingcenter, fina gator. Wow, det här är Europa, tänkte jag.

Men efter en vecka stod det klart att Europa var mycket annat också. Okundaye fick veta att jobbet var att sälja sex och att hon var skyldig dem som fört henne till Europa 40 000 euro.

– Det var ofattbart mycket pengar, och dessutom skulle man betala för hyra och andra kostnader. Och man fick så lite pengar av kunderna, tio euro, tjugo euro... Det kändes helt omöjligt att betala tillbaka.

Men Okundaye gjorde allt för att få ihop pengarna. Till en början förstod hon inte att försöka undvika de farliga eller perversa kunderna, efterhand brydde hon sig inte längre. Varje dag kunde vara en fråga om liv eller död. Det fanns ingen ursäkt för att inte jobba – att man var sjuk, döende eller bara hade mens var ingen orsak att ta ledigt.

– Det var som tortyr, en ständig smärta. Man är rädd för polisen, för madamen, för kunderna, men man berättar ingenting. Man blir lärd att inget säga och hotad om man gör det. Kommer polisen hittar man på falska identiteter, för så har man lärt sig att göra.

Det tog Okundaye ungefär fem år att betala tillbaka "skulden".

– Under tiden förändras man. Man blir en annan i själen och hjärtat. Att tvingas till prostitution är något som inte en enda människa borde behöva gå igenom, säger Okundaye.

Men hon tog sig igenom och vidare till räddningen, kunde man tro. För fyra år sedan kom hon till Finland och sökte asyl, men har sedan dess fått upprepade avslag med hänvisning till att hon ju redan är registrerad i Italien – då är det där hennes asylansökan enligt Dublinförordningen ska behandlas. Detta trots att det var här människohandeln pågick, och att Migrationsverket själv konstaterat att det italienska asylsystemet och hjälpen till människohandelsoffren är överbelastat och därför fungerar slumpmässigt.

I Finland omfattas Okundaye av hjälpsystemet för människohandelsoffer, och hon säger att systemet har gett henne den hjälp det kan – medicinsk, psykologisk, stöd med barnet och tak över huvudet.

– Men hjälpsystemet kan inte bevilja uppehållstillstånd. Det borde de kunna då ett människohandelsoffer är identifierat. Nu är jag i hjälpsystemet, men det är inte mycket systemet kan göra för mig.

Okundaye utnyttjar tiden i väntan på beslut till att berätta sin historia. På tisdagen startade kampanjen Toisenlaisia tarinoita, annorlunda historier, som kommit till på Okundayes initiativ och förs i frivilligorganisationen FinnWID:s regi.

Målet med kampanjen är att samla medel till projekt som stöder utbildning och nya möjligheter för kvinnor i Nigeria.

– Det behövs alternativ. Det räcker inte bara att säga "åk inte!", man måste också erbjuda möjligheter för kvinnor att tjäna sitt uppehälle. Utbildning, stipendier, stödjande och stärkande verksamhet är vad som behövs, säger Okundaye.

FinnWID har kontakt med samarbetsorganisationer i Nigeria och avsikten är att ansöka om Utrikesministeriets finansiering i vår, förutsatt att man får ihop den egna finansieringsandelen. På www.toisenlaisiatarinoita.fi kan den som vill gå in och stödja projektet.

Plast- och luktfria målfärger av förnyelsebara naturoljor

För fempersonersfamiljen i Malax var valet av Uulas färger enkelt. Inhemska, naturenliga, luktfria, utsläppsfria samt utmärkt service och personal är det som ligger överst. Att färgerna är enkla att stryka på och färgvärlden varm, vacker och harmonisk bidrar till helheten. 4.12.2018 - 09.08