Det var nog värre förr

Mitt sista radioprogram i december 1968 behandlade krisen i Libanon. Alltså inget nytt på 50 år.

Många i min generation tror sannolikt på talesättet "allt var bättre förr". Tiden förgyller minnena och förändringarnas vind blåste inte så snabbt då som i dag. Visserligen blir vi i år påminda om 1918 med dess obehagliga sanningar, men ingen har längre personliga hågkomster från 100 år tillbaka.

Däremot kan det vara nyttigt att halvera tidsresan, gå 50 år tillbaka och fråga om allting var fridsammare och mera förutsägbart. Nu är vi mitt uppe i en tragisk Syrien-konflikt, spänningar mellan stormakter med oberäkneliga ledare, flyktingströmmar och klimatkriser.

Hur såg då 1968 ut ur en 27-årings perspektiv? Personligen kan jag inte klaga, livet log och karriären gick brant uppåt. Men omvärlden såg inte lika ljus ut. Vietnamkriget rasade, USA bombade oförtrutet och massakern i My Lai begicks i mars. I april mördades Martin Luther King och i juni Robert Kennedy, varefter Nixon valdes i november, med känt slutresultat.

Som frilansande radioredaktör för "Utlandsfönstret" tillbringade jag onsdagen den 21 augusti på Fabriksgatan utanför Sovjetambassaden (där demonstrationer pågick), med referat från en radiostudio mellan kl. 8 och 24. Sovjets invasion av Tjeckoslovakien var ett drama som väckte onda aningar i ett Finland vars VSB-pakt med Sovjet varit i kraft jämnt tjugo år. Nu gjorde vår granne brutalt slut på "socialismen med mänskligt ansikte".

I Kina rasade kulturrevolutionen för fullt under sommaren, ett märkligt skådespel bakom lykta dörrar. Mao hetsade ungdomen mot dem med kunskap och erfarenhet. Hur många som dödades eller vars liv förstördes vet man inte, men säkert var det flera miljoner. Det hela slutade med att de revolutionära i sin tur sändes ut till provinserna för att tuktas genom fysiskt arbete.

I Paris och Berlin revolterade studenterna, i Finland ockuperade man sitt eget hus. Men jag var på väg till Afrika, en kontinent som dominerades av den koloniala frigöringskampen, ofta en blodig sådan. I Tanzania hade det gått fredligt till och förhoppningarna var stora. U-ländernas misär var en helt annan än i dag, miljoner utan vaccinering dog i barnsjukdomar. Medellivslängden var cirka 50 år i Asien, Afrika och Sydamerika; i dag är den mellan 65 och 80. Barndödligheten i u-länderna 1968 var 15 procent.

Ibland betecknas 1968 som det stora frigöringsåret, året då många fördämningar brast. Visst förändrades en del moralregler i i-länderna och valfriheten ökade. Men något jubelår för liberal demokrati var det inte. Ett trettiotal länder i världen kunde betecknas som demokratier. I dag är de närmare hundra, bakslagen till trots. Dessutom uppstod det ungdomsrörelser som beundrade auktoritära regimer: Maoister, stalinister och förespråkare för väpnad revolution.

I Finland omvaldes Kekkonen, riksdagen hade vänstermajoritet och som SU-ordförande besökte jag varenda kommun i Svenskfinland. Resorna till Sverige och Norge var många med en bil som ständigt måste repareras; teknisk kvalitet var ingen självklarhet 1968.

Mitt sista radioprogram i december 1968 behandlade krisen i Libanon. Alltså inget nytt på 50 år.

Pär Stenbäck minister

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33