"Det var inte hit vi skulle"

Då den unga kvinnan, nästan bara en flicka, står där och viftar med sin k-pist i Johannes Anyurus nya roman kan hon plötsligt inte förstå vad det är för ett uppdrag hon är på väg att utföra.

Roman

Johannes Anyuru

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar

Norstedts 2017

Under millenniets första decennium stormade Johannes Anyuru in på den svenska litteraturscenen, och röjde sig en plats som politiskt engagerad poet. När han 2010 växlade spår och började skriva prosa var uttrycket till en början inte lika säkert, men med romanen En storm kom från paradiset (2012) – där han tecknade ett porträtt av sin ugandiska pappa – föll bitarna på plats.

En röd tråd i hans författarskap har från början varit gestaltningen av den hemlöshet andra generationens invandrare kan känna, människor som är födda i Sverige men har viktiga delar av sitt rotsystem på andra håll. Och ofta har den här känslan skrivits in i författarens litterära alter ego, en melankolisk och reflekterande skribent med invandrarbakgrund.

En registrerande iakttagare vars bakgrund och livssituation starkt påminner om Anyurus egen finns också i den nya romanen De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, men känslan av förvirring och alienation har åtminstone delvis överförts till en ung kvinna som under inledningsscenerna deltar i ett terrordåd mot bokhandeln Hondos i Göteborg. Eftersom en islamkritisk tecknare just då framträder på platsen är det lätt att dra paralleller till verkliga händelser, som angreppet mot Charlie Hebdo-redaktionen i Paris eller attentatet mot Lars Vilks i Köpenhamn.

Terrorattacken är en av den till sin struktur intrikata romanens berättarnivåer, och då den unga kvinnan, nästan bara en flicka, står där och viftar med sin k-pist kan hon plötsligt inte förstå vad det är för ett uppdrag hon är på väg att utföra. "Allt är fel", utbrister hon till sin partner, "det var inte hit vi skulle."

Därefter dödar hon honom, och placeras själv på den rättpsykiatriska högsäkerhetskliniken Tundra. Två år efter attentatet kommer romanens berättarjag och författare till platsen, eftersom kvinnan bett om att få träffa honom. På ett andra berättarplan skildras deras möten, samt författarens grubblerier och liv tillsammans med sin hustru och dotter.

Dystopisk nivå

Den tredje berättarnivån är en text kvinnan är i färd med att skriva, om den svenska framtid hon påstår sig komma från. Fast sanningen är att hon vuxit upp i Belgien, kidnappats till ett Guantanamoliknande läger, och torterats till den grad att hennes verklighetsuppfattning förskjutits.

I den dystopiska framtid hon försöker skildra har de högerextremistiska och rasistiska synsätten blivit dominerande, och nya gränser rests mot alla som inte är infödda svenskar. Muslimer tvingas underteckna samhällskontrakt för att inte utdömas som "Sverigefiender", och de som vägrar blir inte bara papperslösa utan också fråntagna i det stora hela alla mänskliga rättigheter.

Och att dessa "Sverigefiender" tillsammans med invandrare och svenska aktivister i onåd hålls instängda på ett stort område som kallas Kaningården – en blandning av förort och flyktingläger – där de misshandlas av medborgargarden är ju egentligen något som redan i nuets verklighet är på gång.

Engagemanget är styrkan

Anyuru som själv i vuxen ålder konverterat till islam tar inte öppet parti för någon. Han ifrågasätter och ser svagheter i samliga grupperingars resonemang – extrema islamister såväl som islamofober, men också moderata svenskar och invandrare – och försöker till och med se bjälken i sitt eget författaröga.

Men trots att han inte kommer med några explicita ställningstaganden är styrkan i hans text just det engagemang som uttrycks, viljan att verkligen lyfta fram hotbilderna och ställa frågor om var vi står och vart vi är på väg. En annan sak är att avsnitten från det framtida Sverige ändå blir belastande för helheten, av många skäl.

Dels känns de rent litterärt överkonstruerade – en tänkt framtid nedskriven av en kvinna som säger sig komma därifrån, men som egentligen är en psykiskt tortyrskadad belgiska med vaga konturer – och dels börjar de efterhand helt enkelt rulla på tomgång. Det blir för mycket av samma sak, en upprepad exponering av hopplöshet och våld, med minimal variation. Hur viktigt Anyurus budskap än är så tycker jag att han just här går vilse; också om framtidsdelarna har en betydelse, får de som det nu är alltför mycket utrymme. Det är i alla händelser de övriga partierna som bär upp helhetens konstnärliga nivå, och gör läsningen angelägen.

Den här invändningen kan ändå inte stjälpa det faktum att Anyuru skapat en politisk roman med sprängkraft och djup. Och när jag läst färdigt är det – trots att enskilda ögonblick av ljus lyckligtvis också exponeras – framförallt bilderna av mänsklig förnedring som ligger kvar i mitt huvud: så förnedras människor, och sådant är resultatet. Våld föder ännu mer våld, i ett ständigt accelererande kretslopp.

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00