Det vanliga folket

"De outbildade pojkarna och männen träder fram ur massan som individuella öden, enskilda bildningsvägar: men de träder också fram som själva samhället, det som är gott och livaktigt i det."

Jag har länge tänkt att jag borde läsa Väinö Linnas Okänd soldat, men inte kommit mig för, mycket för att jag tänkt att jag redan vet vad som finns i den: ett oändligt rännande i skog och myr, pojkar med lustiga dialekter som stupar en efter en, våld, heroism, antiheroism, leda. Det var ändå ett som överraskade mig när jag äntligen läste boken, och det var Linnas bild av "det vanliga folket".

De outbildade, obildade bondpojkarna och fattigmanssönerna är här en reserv av intelligens, uppfinningsrikedom, karaktär, solidaritet, och mod. Dessutom har de ett alldeles särskilt, djupt förakt mot överhetens påtvingade idéer om vad som är sant, rätt och rimligt.

Intelligensen för det första: Rahikainen är en affärsman som framgångsrikt handlar med allt från cigarretter och mat till ryska tapperhetsmedaljer. Hietanen är en social begåvning som väcker tillit och upprätthåller kamraternas humör och moral. Rokka är en genial strateg och fullständigt rationell och orädd i strid. Vanhala framstår först som en flinande idiot, men man inser snart att hans humor bygger på en enorm lyhördhet för det dråpliga, och så vidare.

Bland befälen är gruppchefen Koskela den som får bäst betyg av både mannarna och författaren. Själv en torparson umgås han hellre med de meniga soldaterna och vet precis vad var och en går för. Han har inget intresse för hierarkier och i gengäld blir han avgudad av sin grupp. Näst efter honom kommer Kariluoto, herrskapsaktig, med många fina abstrakta idéer om krigsföring. Hans styrka ligger i att han, trots sin självmedvetenhet, genuint kan imponeras och entusiasmeras av andras bedrifter, helt oberoende av rang.

Bland de övriga befälen ser vi främst olika former av uppblåsthet, omdömeslöshet, ondska, grymhet, och översitteri. Kunde man fråga författaren torde det vara klart att det är det vanliga, opolerade, outbildade folket som är Finlands begåvningsreserv och framtid.

Och det är just det här som är den slående tanken. Boken är skriven 1954, och de följande årtiondena präglas av en massiv utbyggnad av skola och utbildning på alla stadier. Några år av folkskola utbyts mot yrkesskola, gymnasium, universitet. Liksom Linna trodde Finland på folkets begåvning, och hade vid slutet av 1900-talet skapat ett av världens mest jämlika och tillgängliga utbildningssystem.

Den här utvecklingen har en kanske något paradoxal konsekvens. Jag tror att vi i dag har tappat Linnas övertygelse om det outbildade folkets resurser. Det är inte ovanligt att man i dag tänker sig att alla som är någotsånär intelligenta har tillgång till och faktiskt skaffar sig en högre utbildning och ett hyfsat välbetalt jobb. Med den logiken är alltså de som inte utbildar sig och skaffar sig ett yrke eller en högskoleexamen antingen dumma eller lata. Man ser inte längre hela folket som en begåvningsreserv, utan visualiserar en typ av naturligt bottenskikt i en meritokrati, vilket i sin tur öppnar för förnyade former av klassförakt, från utbildade mot outbildade, från medel- och höginkomsttagare mot låginkomsttagare.

Både liberala och konservativa kan använda en ganska hård retorik mot "vanligt folk". De förra för att de tänker på den växande nationalismen och de nya former av expertförakt som kännetecknar den samtida populismen. De senare för att de betraktar arbetarklassens arbete som "lågproduktivt" och inkomstöverföringar som kostsamma. Den solidariska samhällsbyggande energin som kommer till uttryck hos Linna, framstår därför plötsligt som exotisk. Det är bara någon enstaka högstadielärare eller sociolog som orkar framhålla att 17-åringen utan avgångsbetyg från grundskolan är en resurs, ett löfte, en framtid.

Filosofen Hannah Arendt skriver i en av sina mest citerade passager att när ett barn föds kommer något nytt in i världen. Den här nyheten, enskildheten och löftet förvandlas hos Linna till ett samhälleligt etos och en politisk hållning. De outbildade pojkarna och männen träder fram ur massan som individuella öden, enskilda bildningsvägar: men de träder också fram som själva samhället, det som är gott och livaktigt i det.

Hur bekant är inte den här tanken från arbetarrörelsen och 1900-talets familjeberättelser? Hur främmande är inte den tanken i dag?

Så det andra draget som slog mig i romanen: männens fullständigt respektlösa hållning till överhetens "sanningar". Hietanen förvandlar tidigt i boken Lahtinens reflektioner om människans härkomst (från "fiskarna") till ett stort skämt. Disciplinära åtgärder utmynnar i komedi. Rokka duar konsekvent sina överordnade, grälar med dem om strategi och får alltid rätt i sak. Det är aldrig en barnslig tvärtomlek, där man säger emot dem som har makten och anser sig ha sakkunskapen. Det handlar inte heller om arrogans, utan snarare om ett antal tankeprocesser, som brottas med världen, mot varandra och mot makten.

Det är inte trots det här oregerliga draget som folket är en kraft i romanen. Obändigheten är tvärtom en väsentlig del av styrkan. De egentliga problemen och de verkligt irrationella beteendena uppstår oftast när "pojkarna" utsätts för osakliga order, godtycke och hierarkiskt förakt.

Men tänk in samma tankefigur i vår tid. När folk tror på politiker som säger att invandrarna har tagit deras jobb, och att klimatuppvärmningen inte är ett problem, talar vår samtid om post-truth, tiden efter sanningen, den outbildade vite mannens revansch. När folk jämställer alternativ medicin med den vetenskapligt beprövade, och ägnar sig åt hälsovådliga dieter, talar man om oroande expertförakt.

Jag tror i och för sig på folkbildning, saklig journalistik och fakta som vägen till ett rimligare samhälle. Men jag undrar om vi inte har något att lära oss av Linnas (och arbetarrörelsens) blick på "folket". Världen består inte av "oss" som är förnuftiga och "dem" som är oförnuftiga. Fakta och expertis som serveras, inte som information till jämlikar, utan som en föraktfull korrigering av vanföreställningar, kommer fel in i tankeprocessen och blir oanvändbar för mottagaren.

Nora Hämäläinen forskare i filosofi

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33