Det unga Estlands samvete

Bild: XX

A.H. Tammsaare (1878–1940) är Estlands nationalförfattare, konstaterar Juhani Salokannel i sin eminenta Tammsaare-biografi på finska. I Finland har många författare getts det epitetet, bland andra Aleksis Kivi, Juhani Aho och Väinö Linna. Just de här tre författarna nämns oftast då Salokannel söker finska motsvarigheter till Tammsaare.

Juhani Salokannel: Nuoren Viron omatunto. Kansalliskirjailija A.H. Tammsaare

Vastapaino 2017, 271 sidor

Långt över tio verk av Tammsaare har översatts till finska, bland annat hans främsta verk pentalogin "Tõde ja õigus" (Sanning och rätt) av levnadstecknaren Salokannel. Däremot har den inte översatts till svenska, förvånansvärt nog. De enda verken av Tammsaare som översatts till svenska är hans första roman "Husbonden på Körboja" (1922, till svenska 1938) och "Hin onde i Avgrunden" (1939, till svenska 1963).

Tammsaare hette egentligen Anton Hansen. Tammsaare är författarnamnet och hemgårdens namn. Han var klassiker både i det självständiga Estland före kriget och i Sovjet-Estland. Det sistnämnda hade han inte blivit om han levt tio år till. Han skulle ha gått i landsflykt eller deporterats till Sibirien och i varje fall hade hans böcker förbjudits, hävdar Salokannel. Det stämmer sannolikt även om det inte kan bevisas.

Jämförelser

Till det förtjänstfulla i Salokannels bok hör jämförelserna med Finland, i fråga om både litteraturen och samhället. Pentalogins första del handlar om livet på den estniska landsbygden på 1800-talet.

Till exempel den estniska lantgården på 1800-talet, en sådan där Tammsaare föddes och som han beskriver i några av sina verk, var något helt unikt där samma hus fungerade både som bostad och som ria. Och för livet på landsbygden var kyrkbacken central såsom i Finland men krogen invid kyrkan var mötesplatsen för männen. I Finland fanns inga krogar på landsbygden.

Då man i Finland skrivit stora krigsromaner har estniska författare – utom Tammsaare bland andra Oskar Luts och Jaan Kross – skrivit stora skolromaner, konstaterar Salokannel. Andra delen av pentalogin handlar om skollivet i Maurus skola med Tammsaares egen skola Hugo Treffners lyceum i Dorpat som förebild.

Då alla finska romaner i flera delar är realistiska och historiska berättelser om samhällsutvecklingen är Tammsaare enligt Salokannel inte realist eller samhällsskildrare. Då han försöker förklara hur Tammsaare skall tolkas citerar han estniska 2000-talsforskare: Epp Annus som menar att pentalogin handlar om mänskliga illusioner, världens skapelse, syndafallet och frälsningen. Och Maarja Vaino som i sin doktorsavhandling jämför Tammsaare med Albert Camus.

Hoppar över

Det är dock svårt att inte se pentalogin åtminstone på något plan också som en berättelse om Estlands utveckling från slutet av 1800-talet till 1930-talet. Men som Salokannel påpekar är Sanning och rätt-pentalogin ingalunda någon nationell och samhällshistorisk lektion på samma sätt som Väinö Linnas Här under polstjärnan-trilogi.

Anmärkningsvärt är att Tammsaare hoppar över nästan två decennier från 1905 års revolt till 1920-talet. Två stora historiska händelser däremellan förblir obehandlade: Estlands självständighet 1918 och det estniska frihetskriget 1918–1920.

Salokannel citerar teaterregissören Elmo Nüganen, enligt vilken Tammsaare var en skeptiker som skrev om besvikelser. I pentalogins andra del blir den unge Indrek besviken på hur man ljuger till och med i skolan. I den tredje delen gäller besvikelsen revolutionen 1905 och i den fjärde delen äktenskapet.

Om Tammsaare hade skrivit om frihetskriget och besvikelsen över det hade motsättningen till tidens patetiska fosterländskhet blivit uppenbar. Men det förblir oklart varför han därför skulle ha avstått från att behandla ämnet.

Bjarne Nitovuori fri publicist och tidigare politisk journalist vid HBL

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Bokåret 2021 på Bokström

Mer läsning