Det största och maffigaste som gjorts i körväg i Helsingfors

Mahlers åttonde symfoni framfördes av RSO tillsammans med åtta solister och 250 medlemmar ur fem körer i Helsingfors.Bild: HBL

RSO:s framförande av Mahlers åtta blev en stor framgång med strålande solister och en jättelik kör. Men ännu väntar Wilhelm Kvist på ett framförande med en riktig orgel i Musikhuset.

Orkestermusik

Mahler: Symfoni nr 8

Radions symfoniorkesters konsert på Helsingfors festspel 24.8. Dirigent Hannu Lintu. Solister Camilla Nylund, Anu Komsi, Helena Juntunen, Tuija Knihtilä, Lilli Paasikivi, Tuomas Katajala, Stephen Gadd, Mika Kares. Medlemmar ur Musikhusets kör, Tapiola kammarkör, Spira Ensemble, Kampin Laulu, Cantores Minores (instudering Nils Schweckendiek, Hannu Norjanen, Kari Turunen).

Det är inte utan en viss kluvenhet som man kan förhålla sig till ett framförande av Gustav Mahlers åttonde symfoni.

Å ena sidan kan man känna djup fascination och respekt inför det allvar med vilket Mahler själv förhöll sig till verket. Hans berömda uttalande till Sibelius om att en symfoni måste vara som en värld och innehålla allt härstammar från tiden för åttans uppkomst. Mahler funderade på hur han någonsin skulle kunna skriva något efter detta verk. Han föreställde sig hur hela universum skulle börja ljuda. Inga människoröster skulle höras längre, bara cirkulerande planeter och solar.

Mahler förhöll sig också redan i mars 1910 med stark avsky till den ytlighet som började omge det kommande uruppförandet, så speciellt konsertarrangören Emil Gutmanns tilläggsnamn De tusendes symfoni som troligtvis hade inspirerats av regissören Max Reinhardts idéer om en ny teaterform för massorna. För Mahler var åttonde symfonin ett allkonstverk och för att leva upp till ambitionerna anlitade han en scenograf som skulle svara för hur bitarna i hans massiva pussel skulle falla på plats vid urpremiären, hur människorna skulle placeras på scenen och i publiken, och i vilken riktning lamporna skulle riktas.

Gutmanns tilläggsnamn visade sig vara ett lyckat marknadsföringstrick, för urpremiären under två kvällar i september 1910 i Musikfesthalle i München blev en veritabel framgång hos både publiken och kritikerna och under de tre följande åren gavs symfonin över tjugo gånger runtom i Europa. Också i Amerika blev den en framgång. De tusendes symfoni blev sin tids turnerande arenashow och hade ett motsvarande spektakel fötts i dag hade det troligtvis ordnats på Hartwallarenan eller Olympiastadion.

Imponerande storkör

Mot bakgrund av allt det ovannämnda är det svårt att bortse från att varje framförande av De tusendes symfoni också är ett jippo, något som redan Mahlers samtida Richard Sternfeld kunde konstatera 1912 när han såg att konserterna inte längre var för örat utan för ögonen. Den som ville kunde till exempel roa sig på Musikhuset med att räkna musiker i orkestern eller medlemmar i kören. 250 av våra bästa körsångare ur Musikhuskören, Spira Ensemble, Tapiola kammarkör, Kampin Laulu och Cantores Minores var uppställda i storkören som gjorde fenomenalt bra ifrån sig.

Orkestern var också stor med alla mått mätt med åtta valthorn, åtta trumpeter, sju tromboner, fyra klaverister och så vidare – precis som man förväntar sig i ett verk som manifesterar tyskhet genom en hybrid av symfoni, kantat, oratorium, motett och lied. Orgeln var tillräckligt starkt mixad i helheten (även om jag väntar på ett nytt framförande vid invigningen av den riktiga Musikhusorgeln 2022) och Radions symfoniorkester spelade med ytterst högt ställd ribba och beundransvärd precision.

Solistgardet höll genomgående hög nivå och medan sopranerna Camilla Nylund, Anu Komsi och Helena Juntunen fick tänja på stämbanden maximalt för att nå upp till de högsta höjderna tillförde Tuija Knihtilä och Lilli Paasikivi mustigare mezzonyanser. Tuomas Katajala bemästrade sitt parti med tenoral entusiasm, Stephen Gadd sjöng synnerligen smakfullt och Mika Kares var en auktoritet med en viss framfusighet.

Säregen dualism

Det spektakulära under Helsingforsframförandet, som inledde RSO:s Mahlercykel denna säsong, underströks av diverse ljusstavar som hade placerats på snedden längs väggarna i Musikhuset och av att hela evenemanget strömmades direkt på den massiva ljustavlan som i vanliga fall spottar ut flimrande reklam över Medborgartorget i strid ström. I övrigt var det musiken som fick tala för sig.

Mahler, som skrev symfonin i ett svep i Maiernigg i österrikiska Alperna sommaren 1906, elaborerade i ett tidigt skede med en klassisk fyrsatsig form, men övergav den snart till förmån för en tvåsatsig lösning, där symfonisk spänning i traditionell mening saknas. Åttan blev tonalt relativt stabil i motsats till flera av Mahlers andra symfonier och kom att sakna allt det krimskrams – från koskällor till militärmarscher och ländlerdanser – som normalt återfinns i överflöd i Mahlers musik. Symfonin blev snarare som ett monument för åhöraren att beskåda.

Den intressanta är hur den tvåsatsiga formen avspeglar sig i en dualism som impregnerar hela verket och ger en distinkt karaktär. Den mest uppenbara kontrasten handlar om användningen av texterna, dels en på latin och på det egna språket (en klassisk protestantisk dikotomi), en gammal och en ny, en sakral och en profan: Goethe hade översatt den latinska medeltida hymnen Veni Creator Spiritus till tyska 1820, och efter att ha läst Goethes översättning insåg Mahler varför slutscenen ur Goethes Faust var bästa texten för andra satsen. Enligt Mahler tjänade båda halvorna samma syfte om försoning genom kärlek, en wagnersk idé.

Vad musiken beträffar kan man mellan de två satserna se en skiljelinje mellan användningen av tutti och soli, mellan att brassa och hålla igen, mellan en testosteronstinn första sats och en östrogenstinn andra, mellan turbokörning och ekonomisk dito.

Utan ironi, utan förlöjligande

Inom konstforskningen talar man ofta om det långa 1800-talet som tog slut först vid utbrottet av första världskriget. Enligt den här logiken går det utan tvivel att se åttonde symfonin som en av slutpunkterna i den gamla världsordningen. Så stor och magnifik, så megalomanisk var den, att Mahler betraktade alla sina tidigare verk som en upptakt till det maffigaste som han hade skrivit.

Så hur förhåller sig 2000-talsmänniskan till en manifestation som denna? Kort och gott framställde Hannu Lintu Mahlers idealism precis så övertygande som man kunde förvänta sig. Framförandet var helhjärtat, helt utan ironi och förlöjligande, men troligtvis ändå med en viss distans. 2000-talsmänniskan förhåller sig med nyfiket intresse till allehanda fenomen, men blir sällan så upptagen av dem att han skulle vilja missionera och omvända någon.

Det värsta med Helsingforsframförandet var programbladet. Helsingfors stads helägda "dotterbolag" Helsingfors festspel visade alltjämt sitt förakt för sin svenskspråkiga publik genom att hänvisa den till webben medan texten i programbladet trycktes på finska och engelska. Å andra sidan var verkpresentationen inte mycket att hänga i julgranen, eftersom den nästan helt riktade in sig på Alma Mahlers liv och verk, och äktenskapskrisen vid tiden för uruppförandet, snarare än på uppkomsten av åttonde symfonin. Så synd.

Wilhelm Kvist Musikredaktör

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00