Det som ständigt hotar och lockar

I Martina Moliis-Mellbergs nya bok möter vi psyken i gungning, utan land i sikte. I havsdjupen hotar man att gå förlorad och under, men i det finns också lockelsen att förlora sig, gå upp i något större.

Prosalyrik

Martina Moliis-Mellberg

7

Schildts & Söderströms

2017

När Martina Moliis-Mellberg nu kommer ut med sin andra bok har hon redan hunnit debutera två gånger. År 2015 utkom A, då på Schildts & Söderströms, en samling prosalyriska sviter om våldsam frihetslängtan och om att med sig själv som insats spränga sina gränser. I våras gavs den ut på nytt av det svenska förlaget Modernista och fick sin rättmätiga uppmärksamhet också på andra sidan Bottniska viken (nog är det synd att det är så svårt för de finlandssvenska förlagen att själva bjuda sina författare på den resan).

Syskonböcker

Vi får hoppas att bok nummer två inte strandar här i Finland, för med 7 följer Moliis-Mellberg upp och fördjupar tematiken i debuten. Tillsammans är A och 7 två syskonböcker som snyggt kompletterar varandra i stilsäkra formgivaren Emma Strömbergs obestrukna danska band. Titlarna öppnar i sin enstavighet för associationer åt alla håll men i själva verket är böckerna tematiskt och strukturellt sammanhållna, i det närmaste konceptuella.

Bild: Pressbild

Trots att titeln anspelar på de sju haven består den nya boken av fem delar: Stilla havet, Norra ishavet, Östersjön, Atlanten och Adriatiska havet. Och något mera symbolladdat än just havet, ett bärande motiv också i debuten, finns väl knappt. Tänk bara på Afrodite född ur havets skum eller på allt liv som i eoner ruvat i världshaven innan det tagit sig upp på land. Moliis-Mellberg vet hur svårt det är att uttrycka sig inför detta klichévänliga stora blå när hon undslipper sig ett "havet är bortom svar" men i bokens inledning också blinkar till Göran Palms berömda dikt som lakoniskt avslutas "Havet. Jaha. / Det är som på Louvren."

Havets djupverkan

Men Moliis-Mellberg tror på havets djupverkan. Och om Afrodite och alla andra livsformer individuerats ur havets mörker går 7 i motsatt riktning genom att utforska längtan efter att lösas upp i vågorna. Mest uttalat är det kanske i bokens sista svit, där två gestalter kallade Andromeda och Aiolos håller till i en sluten hamn vacklande mellan begär och rädsla för farliga lekar på öppet hav:

"Där nere. Långt där nere. Jag föll fritt, svävade.

Jag tror att jag dog och återuppstod. Eller kanske jag

bara dog."

Som i A lånar Moliis-Mellberg verkliga personers och platsers namn till fria fantasier. Vetenskapsmannen Lomonosov är exempelvis här inte det ryska universalgeniet vi känner från 1700-talet, utan en sovjetisk forskare som gör sig omöjlig efter upptäckten av den undervattenskedja som senare fick namnet Lomonosovryggen. Med små medel träder han så tydligt fram, sorglig och skrämmande, skyddande sin sårade självbild på kollisionskurs med verkligheten.

Men så är Moliis-Mellberg också fena på sådana gestalter: upptäckare, vetenskapsmän och entreprenörer vars ambitioner är dömda att misslyckas men som barrikaderar sig bakom sina omöjliga visioner. Som Norbert Witte, tivolikungen som orsakade sju människors död i en krock mellan två åkattraktioner och som i sviten "Atlanten" projekterar en spektakulär nöjespark på Azorerna. Eller Jacques Piccard, som i verkligheten uppfann batyskafen och var den förste att nå botten på Marianergraven, men som i bokens inledande svit vill fortsätta ner, krossa jordskorpan och sjunka ner i jordens inre.

Tyglad form

Deras vistelser till havs blir sinnebilden för psyken i gungning, utan land i sikte. I havsdjupen hotar man att gå förlorad och under, men i det finns också lockelsen att förlora sig, gå upp i något större. I förlängningen, tänker jag, just det som ständigt hotar och lockar människan i hennes helhet och enskildhet, som också är hennes ensamhet.

Men så börjar jag undra var hotet och lockelsen finns i språket. I 7 skriver Martina Moliis-Mellberg vidare i den enkla stil som bar upp debuten, i korta meningar och med små, små förskjutningar mellan sviterna. Kan ett utforskande av oöverskådliga djup, desperation och dödsdrift rymmas i en så tyglad form – borde det inte skvimpa över, brista? Eller skapas en inre spänning, något oförlöst i texten, av det paradoxalt stillastående i sviternas dramaturgi?

Jag vet inte, men jag undrar vad som händer om Moliis-Mellberg låter något farligt, oberäkneligt sippra in mellan orden.

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33