Det som händer på Arktis stannar inte på Arktis

Peter Wadhams: A Farewell to Ice (Allen Lane)

Peter Wadhams är en av de ledande forskarna om isen på Arktis. Efter trettio år som forskare ger han ut en bok som tar isforskningen till en slutsats – den mångåriga polarisen smälter, vilket stärker övrig global uppvärmning. Planeten är inne i en spiral där försvinnande isar leder till katastrofalt försnabbad klimatförändring.

A Farewell to Ice (sv. ung. Farväl till isen) inleds med en grundlig föreläsning i allt om hur is bildas i havet, isläget på Arktis, vad skillnaden till isen på Antarktis är, skillnaden mellan mångårig is och ettårig is som smälter till sommaren, med mera. Som populärvetenskaplig bok blir introduktionen lite väl föreläsande, trots intressanta detaljer. Det är dock slutteserna som gör boken viktig.

Många obehagliga vetenskapliga bevis lyfts fram. En gång för alla vill Wadhams göra det tydligt att forskningsresultaten visar entydigt att den globala uppvärmningen är ett faktum. Ett faktum är också att människans utsläpp av bland annat koldioxid och den tio gånger starkare växthusgasen metan påverkar uppvärmningen av jorden betydligt.

Och här kommer den arktiska isen in: Det mångåriga istäcket fungerar som en slags luftkonditionering för planeten. Då en mindre del av isen aldrig smälter, avtar den svalkande effekten, vilket igen försnabbar smältprocessen och samtidigt tilltar den globala uppvärmningen. Om istäcket försvinner helt och hållet under september (då istäcket på Arktis alltid är som tunnast), kan det ha stora följder för resten av planeten. Det som händer på Arktis påverkar i allra högsta grad resten av planeten.

Uppvärmningens bekanta följder tas upp, så som extremare väderförhållanden globalt som antagligen gör jordbruk omöjligt på stora delar av planeten. En försvinnande isbeläggning på Arktis driver tydligt på det här.

Det mest alarmerande är fynd som gjorts norr om Sibirien. Wadhams uttrycker oro för att lager av metan som finns på havsbottnen sedan senaste istider kan, om glaciärerna smälter, släppas fria. Ifall det händer, hamnar enorma lass på en gång i atmosfären. Siffran 50 gigaton metan nämns – en förödande mängd för klimatet.

Alarmist eller realist?

I debatten kring klimatförändringen är det uppfriskande att man hänvisar till forskning som baserar sig på omfattande urval forskningsrapporter, empirisk data och långa tidsperspektiv. Såsom mätningar på växthusgaser i atmosfären hundratusentals år tillbaka – de härstammar ur gashalter som lagrats i urgamla glaciärlager som isforskarna tagit fram. Siffrorna bevisar att en klimatmässigt stabil period varat på jorden under de senaste tjugotusen åren, något som till exempel gjort utvecklingen av den mänskliga civilisationen över huvud taget möjlig.

Wadhams argument är välgrundande men lämnar alltid utrymme för osäkerhet i sina tolkningar, han säger rakt ut att allt tyder på att klimatuppvärmningen är på en katastrofal nivå. Antagligen ökar värmen just nu snabbare än någonsin i jordens historia. Slutsatserna tycks provocera debattörer.

Något i tonen i kritiken av honom förvånar mig ändå. En bloggare har till exempel e-postat Wadhams för att föreslå ett vad om tusen pund om en av hans teser inte stämmer – att isen runt Arktis smälter så gott som helt i september 2016 (det visade sig inte hända i år). Ett mejl citeras där Wadhams tackar artigt nej till vadslagningen och säger att han inte står för alla definitiva prognoser han tillskrivs i medier. Bloggaren skriver rubriken "Inte ens Wadhams slår vad för sina egna beräkningar". Överlag verkar Wadhams få stämpeln som alarmist.

Just nu räcker det med att så tillräckligt med osäkerhet kring argumenten så att ingenting förändras. Det är också kanske mänskligt att få frivilligt sänker sin levnadsstandard om de inte måste. Osäkerheten lär utnyttjas av en välfinansierad lobby som ofta vill skjuta ner även grundliga vetenskapliga argument, något som till exempel Naomi Klein undersökt i This Changes Everything (2014). Är det ett uttryck av den här rörelsen Wadhams utsätts för? Även han påpekar att flera forskare och rentav den internationella klimatorganisationen IPCC modererat sina klimatmodeller i rädsla för att bli förlöjligade. Många av IPCC:s modeller motbevisar Wadhams trovärdigt.

Vi lever i antropocenen

En något knäckande slutsats är att ifall vi i dag slutade producera växthusgaser helt, skulle det ta cirka 45 år för halterna i atmosfären att sjunka till en koncentration som forskare anser är trygg, 350 ppm. Det finns ingen trygg utsläppskvot, den har vi enligt Wadhams redan förbrukat. Nyligen rapporterade forskare att nivån kan ha stannat på över 400 ppm för gott.

Först nyligen, när man börjat se hur själva uppvärmningen försnabbas av det varmare klimatet i sig självt, har klimatforskare kommit till att människan kan ha påverkat jordens klimat för gott. Bland geologer har man dragit sig för att ge människans avtryck på jorden allt för stor betydelse, då det gäller geologiska tidsperioder talar vi ändå om hundratusentals och miljoner år. Senast i augusti föreslog ändå en grupp geologer på en internationell konferens att tiden efter 1950 även officiellt ska kallas antropocenen – tidsepoken då människan oåterkalleligt förändrade planeten.

Wadhams slutsatser är på samma linje. Det största avtrycket människan åstadkommit är att ändra färgen på polerna från vit is till klarblått hav. För att hålla planeten beboelig måste drastiska åtgärder vidtas för att minska utsläppen. Det mest chockerande är kanske hans propaganda för att utveckla teknik för att mekaniskt suga ut växthusgaser ur atmosfären för att få ner temperaturen. Han jämför med amerikanska Manhattan-kärnvapenprogrammet vid andra världskriget, då man mobiliserade enorma pengar och människomassor – ett motsvarande program behövs enligt honom för att rädda klimatet i dag. Det här, så kallad geoengineering, är ändå ett mycket kontroversiellt ämne och något som till exempel Klein oroar sig för att kunde gå riktigt på tok.

Isforskaren Wadhams uttrycker sin oro för att det är helt andra intressen som styr utvecklingen: vi kan rädda oss om vi vill, men svårt blir det. Boken vill så ett frö om hopp. I sin trovärdighet är den trots allt inte är särskilt hoppingivande.

(BILD: Epa-Arkiv bild på ismassor i Arktis)

Bildtext: Isforskaren Peter Wadhams varnar för att den mångåriga istäcket de närmaste åren kan försvinna helt under de varmaste månaderna. Det kan förstärka klimatförändringen på ett förödande sätt.

Julius Uusikylä Journalist

Skapa din framtid vid Yrkeshögskolan Novia

Yrkeshögskolan Novia är en studerande- och arbetslivsnära entreprenörsmässig högskola med högklassig utbildning på fyra orter: Vasa, Åbo, Raseborg och Jakobstad. Novia har ca 4000 studerande, och vi tog pulsen på några av dem. 19.3.2020 - 15.23

Mer läsning