Det skulle jag vilja ha sagt

Det är förtvivlat svårt att ändra sig helt utan att skämmas, men det går lättare med kunskaper som grund.

Den Norske turistföreningen har för ett par år sedan reviderat sina regler för fjällvett. De är nio stycken. Den åttonde går så här: vend i tid, det er ingen skam å snu. Jag använde vändandets värde som en ingång när jag pratade för de nyblivna studenterna i Vasa övningsskola för en månad sedan. Talet gick okej, men min tanke var inte klar då. Kanske inte ännu heller. För det är lätt att i princip hylla eftertänksamhetens och prestigelöshetens lov. Men skammen är svårare att hantera.

På fjället eller på sjön är det ibland så att omständigheterna förändras så uppenbart att det enda vettiga är att vända. Vinden ökar, det blir dimma, någonting går sönder. Det är enkelt att fatta beslutet att gå undan eller tillbaka.

Men det är så mycket vanligare att det inte är världen själv utan ens egen uppfattning om den som ändras. Man har helt enkelt haft fel. Trott att man kan gå längre, kan mera, klarar av mera. Förstått saken på ett orimligt sätt. Inte kunnat läsa kartan, inte förberett sig tillräckligt.

När man avbryter något som man alldeles nyss trodde var det riktiga, och det enda som ändrats är ens egen bedömning, då är det inte så lätt att leva efter den åttonde fjällregeln. För ett beslut om att vända som inte är baserat på uppenbart förändrade omständigheter kan ju visa sig vara lika fel som att fortsätta. Och det är när det handlar om en själv, ens egna uppfattningar och ens egna känslor som skammen lurar bakom hörnet.

Det jag skulle vilja ha sagt till studenterna är att de kunskaper de fått i gymnasiet flyttar gränserna för möjlig skam längre bort och gör därför deras liv lättare att leva. Bildning gör det möjligt att förhålla sig till andras sakligt grundade uppfattningar på samma sätt som man förhåller sig till dimma och storm. Som något man efter övervägan kan acceptera som sant och objektivt, och därför kan använda som grund för att ändra sig utan att känna skam.

Jag skulle vilja ha sagt att känslor och tyckanden är viktiga och bör lyssnas till, men att de inte kan utgöra den viktigaste grunden för beslut. Att hitta sin egen väg framåt i känslomässigt engagerande frågor – vargar, skarvar, silvervatten, vaccin – är inte nödvändigtvis att fullt ut omfamna allas känslor, och sedan försöka hantera den skam som ofrånkomligen ligger nära till hands när vi debatterar och agerar som om allt handlar om oss själva och våra upplevelser. Vi skall lyssna på varandra, men alla argument är inte likadana, och alla argument har inte samma kollektiva värde, skulle jag vilja ha sagt. Och det är inte en dålig sak utan en bra.

För att känna är en sak och att argumentera är en annan. Argumentationen förutsätter delad uppfattning om gemensamma spelregler för vad som räknas som godtagbart vetande, och förutsätter ett ömsesidigt intresse för utbyte av kunskap. Det är därför man har större chans att hamna rätt om man navigerar med stöd av egna och andras sakligt grundade argument än om man gör det på känsla. Och om man ändå hamnar fel går det ändra sig på nytt, utan att ånger eller skam behöver förmörka tillvaron.

Det skulle jag vilja ha sagt: att det är förtvivlat svårt att ändra sig helt utan att skämmas, men att det går lättare med kunskaper som grund. Och att den som känner mindre skam känner större frihet. Och att det är därför vi behöver kunskaperna, för att kunna vara så fria som möjligt.

Fritjof Sahlström dekanus vid fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier vid Åbo Akademi

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00