Det ska inte bli något Caruna ur vattenkranen

Finländaren använder i snitt 130 liter vatten per dag. Bild: Jussi Nukari/Lehtikuva

Då många kommuner tampas med dalande skatteintäkter ökar lockelsen att sälja vattenförsörjningen. Men riksdagen godkände nyss ett initiativ för att torpedera sådana försök. – Det finns betydande risker med att privatisera naturliga monopol, säger experter.

Finlands vattenförsörjning ska inte få säljas till kommersiella aktörer. Det slog riksdagen fast när man nyligen godkände ett medborgarinitiativ för att säkerställa att vattenservicen förblir i kommunernas ägo.

Det var bara fjärde gången ett medborgarinitiativ får riksdagens bifall. I sitt betänkande ställde sig jord- och skogsbruksutskottet enhälligt bakom initiativet, som nästan över en natt hade samlat 50 000 underskrifter.

Den ovanligt starka uppslutningen visar hur kritisk många uppfattar att frågan är. Ändå kommer den nya lagstiftningen inte att medföra konkret förändring. Alla vattenledningsverk ägs i dag kommunalt eller av vattenandelslag.

– Poängen är uttryckligen att bevara status quo och se till att vattenförsörjningen inte heller framöver kan säljas till kommersiella aktörer, säger Antti Belinskij, jurist och forskningsprofessor med specialinriktning på vattenrätt vid Östra Finlands universitet.

Starka protester

Initiativet gäller inte ägandet av själva vattnet, utan vattenservicen. Grundvattnet i sig ägs enligt finländsk lag inte av någon alls. Det är först då vatten tas tillvara som det får en ägare.

Den aktuella oron bottnar i Jyväskyläs planer på att sälja en del av stadens affärsverk Alva, som bland annat har hand om vattenförsörjningen. Det väckte en proteststorm i vars svallvågor sex aktiva inom Vänsterförbundet startade det medborgarinitiativ som nu godkänts.

Jyväskyläs plan är inte unik. Många kommuner tampas med en knivig ekvation: då befolkningen minskar, sjunker också skatteintäkterna som behövs för att upprätthålla vattentjänsterna. Då ökar frestelsen att slå mynt på vattnet.

Experter uppfattar den här tanken som problematisk, eftersom vattenförsörjningen är ett naturligt monopol och en livsviktig samhällsfunktion.

– En försäljning skulle vara en kortsiktig och riskabel åtgärd. En kommersiell aktörs primära syfte är ändå att ge ägarna vinst, inte att bygga välfärd. Om till exempel vattenledningsinfrastrukturen skulle förfalla får samhället i något skede betala priset, eftersom kommunen enligt lagen i sista hand bär ansvaret för att vattenförsörjningen fungerar, säger forskaren Jyrki Laitinen, gruppchef för hållbar vatten- och avloppsförsörjning och grundvatten vid Finlands miljöcentral.

Finland har mer sötvatten i förhållande till befolkningen än något annat EU-land. Bild: Roni Rekomaa/Lehtikuva

Vatten på börsen

Den vanliga kunden befarar med andra ord sämre service och högre priser om ett naturligt monopol privatiseras. Ett färskt, varnande exempel är Fortums försäljning av elöverföringen till bolaget Caruna, som chockhöjde elöverföringsavgifterna.

Att motsvarande skulle hända med bruksvattnet är ett skräckscenario ur många konsumenters synvinkel. Bland annat i Storbritannien finns exempel på hur det privata vattenbolaget kunde stänga av vattnet för tusentals kunder för att en del inte betalat vattenräkningen.

– I praktiken skulle det här knappast ha varit en reell risk i Finland. Socialskyddssystemet är på en så hög nivå. En privatisering av vattenförsörjningen skulle inte heller innebära att kunderna står helt utan rättigheter, säger Antti Belinskij.

Belinskij och Laitinen bedömer att det finns en stark konsensus om att vattenförsörjning inte fungerar på en helt fri marknad.

– Stater och kommuner måste ha en roll. Samtidigt är det inte alltid så lätt att dra en gräns mellan privat och offentligt. Kommunerna idkar mycket samarbete med den privata sektorn. Lagförslagets syfte är inte att ändra på det. Internationellt finns fungerande exempel på att kommersiella aktörer opererar vattenservicen. Det väsentliga är att ägandet och bestämmanderätten finns hos medborgarna, säger Belinskij.

Under 3 procent av vattnet på jorden duger som dricksvatten.

Omkring hälften av världens befolkning bor i områden där det tidvis råder vattenbrist. Enligt FN:s beräkningar kommer problemet att beröra mellan 4,8 och 5,7 miljarder människor år 2050.

Ungefär 70 procent av det sötvatten som världens befolkning använder går åt till matproduktion.

Finland har mer sötvatten i proportion till folkmängden än något annat EU-land.

Finländaren använder ungefär 130 liter vatten om dagen i genomsnitt.

Källor: HBL-arkiv, HS-arkiv, FN

Internationellt har över 200 privatiserings- och utlokaliseringsarrangemang rullats tillbaka på grund av massiva protester, bland annat i Tyskland och Frankrike. Samtidigt är det redan möjligt att spekulera i vatten genom terminskontrakt, futurer, på Wall Street.

Det handlar i det här fallet om en liten del av vattenresurserna i Kalifornien, med målet att styra vatten till ekonomiskt mer ändamålsenliga syften i ett område där vattenresurserna är knappa.

Vatten som en börshandelsvara i kombination med allt svårare brist på sötvatten i stora delar av världen då befolkningen ökar och klimatet värms upp är en dystopi som inspirerat såväl science fiction som James Bond-filmer. Väpnade vattenkonflikter är ändå sällsynta, enligt Suvi Sojamo, specialforskare i internationella vattenresursfrågor vid Finlands miljöcentral.

– Det finns billigare sätt att skaffa vatten. Snarare har det handlat om konflikter på lokal nivå. Men vatten är utan vidare en delorsak och ett potentiellt strategiskt mål i internationella konflikter, säger Sojamo.

Ingen guldgruva

Globalt lider uppemot fyra miljarder människor årligen av allvarlig vattenbrist. Rent dricksvatten för alla är ett av de viktigaste globala målen för hållbar utveckling i FN:s Agenda 2030.

– Det är ett kritiskt mål som vi i praktiken är mycket långt från att uppnå. Det är egentligen inte en vattenkris, utan en förvaltningskris. Sötvattnet skulle räcka till för alla på jorden, men befolkningen är ojämnt fördelad och vattnet hanteras på ett ohållbart sätt, säger Sojamo.

Finlands sötvattenresurser hör till de bästa i hela världen. Bruksvattnet kostar nästan ingenting, omkring en halv cent per liter för en vanlig Helsingforsbo.

Överflödet har tidvis lett till spekulationer om Finland skulle kunna slå mynt på sötvatten som exportprodukt. Experterna skjuter emellertid ned den här visionen.

– Det är fel tankespår. Snarare kan Finland bidra med råd och expertis i vattenförvaltningen, för den finländska vattenförsörjningen är en stor framgångshistoria, säger Jyrki Laitinen.

– Sötvatten på flaska är en hårt konkurrensutsatt bransch, och Finland löser inte världens vattenproblem genom att satsa på den. Snarare ska Finland exportera produkter som kräver mycket vatten i framställningen. Ett av de största problemen är att sådana produkter i dag produceras i områden där vattenresurserna är knappa, säger Sojamo.

I Finland finns det över 6 000 kartlagda grundvattensområden. 3 800 klassas som viktiga för vattenanskaffning.

Grundvattnet i Finland finns i huvudsak i åsar, moränformationer och ändmoränformationer. Även om grundvattensformationerna globalt sett är små är akviferernas kvalitet bland de bästa i världen. Grundvattenytan är vanligen 3–5 meter under markytan och i åsar upp till 50 meter.

De skyddande skikten är tunna, vilket gör grundvattnet känsligt för föroreningar och för klimatförändringarna.

Den största delen, 63 procent, av dricksvattnet i Finland utgörs av grundvatten. Det innefattar också konstgjort grundvatten, som man tillverkar genom att leda ytvatten genom marken på grundvattenområden.

Huvudstadsregionens vatten kommer huvudsakligen från Päijänne och renas i Gammelstadens och Långforsens vattenreningsverk. Avloppsvattnet leds genom avloppsnätet till reningsverken för behandling innan det returneras till vattendragen.

Källor: HBL-arkiv/Sara Sundman, Finlands miljöcentral, Geologiska forskningscentralen, Helsingforsregionens miljötjänster.

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Diamanter är det ultimata vintageköpet

Mer läsning