Det ska göra ont att åka Vasaloppet

Förväntan. Stämningen inför starten i Berga by i Sälen är förväntansfull. Har jag rätt valla? Kommer spåren att hålla? Lyckas jag stå på benen i backarna? Kan jag undvika stavbrott? Bild: Fredrik Sonck

Sakteligen töms musklerna på energi, man går in i sig själv, fokuserar på sina egna tankar och på att kontrollera rörelserna och smärtan så gott det går. Vasaloppet är en upplevelse – men den gör ont.

Klockan är 06.45 och himlen har nyss börjat blekna. Ännu syns solen inte ovanför trädtopparna, men natten är över och det som ska bli en lååång vinterdag randas. Det är några minusgrader kallt och i startfållan till Vasaloppet trängs nästan 9 000 själar. De sista förberedelserna är i gång, folk kränger av sig sina överdragskläder, spänner fast stavar och midjeväskor eller små ryggsäckar med proviant och vatten.

Bild: Ksf Media

Själv har jag med två följeslagare på den 90 kilometer långa färd som väntar: den ena kallar jag "Johaug" (min läppsalva) och den andra "Sundby" (min astmainhalator). Båda får sig en kyss, och så går starten, nästan omärkligt.

Vasaloppet har blivit ohyggligt populärt i kölvattnet av de senaste årens motionsboom och det har gått nästan trettio år sedan alla intresserade fick plats i den officiella tävlingen som går av stapeln den första söndagen i mars, i år med drygt 15 000 deltagare. För att tillmötesgå det stora intresset ordnas numera två så kallade Öppet spår-lopp veckan innan. Det betyder lite mindre trängsel i spåret och lite snabbare fart i den första långa uppförsbacken, men annars skiljer sig inte inramningen stort mot den officiella tävlingen. Samma blåbärssoppa serveras vid de sju kontrollerna på vägen och på flera ställen står folk och hejar.

Det är uppenbart att Vasaloppet betyder mycket här i norra Dalarna. Dels är det en levande tradition och en folkrörelse, dels en turismsatsning och en god affär: förutom de tre nämnda loppen ordnas även en halvvasa, en nattvasa, en stafettvasa och en tjejvasa – och på sommaren lopp med cykel eller i löparskor.

Det säger sig självt att beläggningen är hög på alla hotell inför de populäraste loppen – själv har jag övernattat i källarvåningen hos en trevlig familj bara en knapp kilometer från startplatsen i Berga by.

Tilltagande trötthet

De första tio kilometrarna är nöjsam åkning. Trängseln i den första och största backen är så stor att ingen i de bakre leden riskerar att ta ut sig i förtid, det är bara att följa med den långsamma strömmen.

– Det blir fina förhållanden i dag, säger någon entusiastiskt.

– Ja, vi ses snart i Mora! ropar någon annan till svar.

Här och var hör man till och med skratt, och folk som artigt ber om ursäkt för spretande stavar eller påtrampade skidor. Stavbrott är inte helt ovanliga i trängseln, och om oturen är framme gäller det att kämpa sig fram till den första kontrollen i Smågan där arrangörerna lånar ut reservstavar.

Efter den första långa backen tunnas fältet småningom ut. Det är fortfarande trångt, men förutom de allra snabbaste kan de flesta åka i sitt eget tempo. Det finns sex parallella spår och tanken är att ju långsammare man åker, desto längre åt höger ska man hålla sig.

Efter 15 körda kilometer och en första tankning blåbärssoppa och buljong känner jag mig stark och pigg och har fortfarande bra tryck i stakningen. Efter 30 kilometer börjar de första trötthetstecknen ge sig till känna. Nå, det är som det ska vara, men nu när fältet tänjts ut ytterligare märker jag att de flesta jag åker med har bättre glid: i varje utförslöpa är det många som svischar förbi mig, och i flacka partier och svaga sluttningar där det är stakning som gäller får jag kämpa hårt för att inte tappa positioner. Kanske har jag för mycket fästvalla, för i uppförsbackarna har jag inga problem och skulle kunna passera ännu fler om det inte vore för att det är svårt att ta sig förbi då de med sämre fäste är tvungna att saxa. Eller är det bara min stakteknik som är bristfällig?

Snart i mål. Om förhållandena är goda lyckas de bästa åka Vasaloppet på under fyra timmar. För vanliga motionärer är det vanligare med tider mellan sex och elva timmar. Per Buch från Danmark har här en kilometer kvar till mål, där han går in efter knappt nio timmar och tjugo minuter ute i skogarna Bild: Fredrik Sonck

Då vi kommer till Evertsberg – halvvägs genom loppet – är jag rejält trött, har lätt kramp i höften och tycker att de återstående 45 kilometrarna ter sig hopplöst många. Så är det nog för de flesta andra också. Det glada småpratet från loppets inledning är som bortblåst: man blir inte andfådd av den här sortens åkning, men sakteligen töms musklerna på energi, och då går man in i sig själv, fokuserar på sina egna tankar och på att kontrollera rörelserna och smärtan så gott det går. Bara ljudet av stavar och skidor mot snö hörs, speciellt i uppförsbackarna klafsar det som av ett strömmande vatten.

Efter Evertsberg följer ändå flera långa utförslöpor och de 15 kilometrarna till Oxberg ger hoppet, om inte krafterna, tillbaka. För min del infaller loppets tuffaste parti efter ungefär 60 kilometers åkning: jag är sliten och trots att terrängen är ganska lättåkt är det på tok för tidigt att tänka "att snart är jag framme". Det finns åtskilliga kilometrar kvar att avverka, och jag misstänker att jag ser eländigare ut än den svenska skidåkaren Per Elofsson efter att den genomdopade Johann Mühlegg knäckte honom i den tunna luften i Salt Lake city 2002.

– Heja, heja, ropar en kvinna vid sidan av spåret. Gör det ont? Det ska göra ont!

Ja, till Vasaloppet hör att man då och då blir personligen påhejad av helt främmande människor. Det gör mig lite rörd och jag försöker le tillbaka. Men om det i det skedet går att avkoda mitt ansiktsuttryck som ett leende håller jag för synnerligen osäkert.

När det återstår 15 kilometer blir den mentala kampen med mig själv ändå lättare. Jag försöker visualisera avståndet: det är ju bara sex varv på den länga i Oitans, Esbo, där jag gjorde mitt genrep för två veckor sedan. Stora blå skyltar räknar ner de återstående kilometrarna, och när två återstår försöker jag mig på någon form av slutspurt. Jag vet inte vad den är värd, men några gubbar passerar jag i alla fall, innan jag är inne på målrakan i Mora, och stakar de sista hundra metrarna i mål.

Trängsel. I Vasaloppets första och största backe är det alltid fullsmockat, men för den som väljer att åka öppet spår blir trängseln något mindre. Bilden är från Vasaloppet 2015. Bild: EPA / Ulf Palm / TT Sweden

I mål. Om Vasaloppet verkligen löper i Gustav Vasas spår är enligt historiker högst tvivelaktigt, men under målfållans devis "I fäders spår för framtids segrar" åker damer och herrar i alla åldrar från ett stort antal nationer. Bild: Fredrik Sonck

Kamp mot sig själv

De logistiska arrangemangen med skidor, ombyteskläder och dusch fungerar prickfritt, och när jag spänner av mig skidorna och på styva ben stapplar i väg mot transportbussarna funderar jag på vad som gör Vasaloppet till en upplevelse som jag helt säkert kommer att värdesätta. Jag har ju inte särskilt svårt att förstå gliringar om "en tidig medelålderskris" eller småbarnspappans "behov av att återupptäcka sin manlighet" – i självironiska stunder har jag ju själv uttalat dem.

Men kanske är det jag uppskattar med Vasaloppet att det faktiskt är jämförelsevis avspänt, och inte alls särskilt macho. Visst jämförs tider, och visst är jag nöjd med att placera mig i den bättre halvan av startfältet, men i slutändan är Vasaloppet ändå en kamp alla går mot sig själv, i första hand. Det är människor av alla slag och åldrar som testar sig själva i Dalarnas skogar (även om det är svårt att inte låta sig imponeras av krutgumman i klassen 70+ som i sitt livs 37:e Vasalopp åker in på 7 timmar och 49 minuter och ger undertecknad stryk med drygt 20 minuter).

Och kanske ligger Vasaloppets dragningskraft också i att det erbjuder en naturupplevelse av det slag där man inte bara iakttar naturen utan också är natur och kropp på ett väldigt konkret – och ganska smärtsamt – sätt?

FOTNOT: Skribenten är HBL:s kulturchef som inte räds sportens hårda verklighet. Det egentliga Vasaloppet ordnas i morgon.

FAKTA

Vasaloppet

Vasaloppet är ett årligt långlopp på skidor som ordnas i svenska Dalarna den första söndagen i mars. Sträckan är 90 kilometer och går från Berga by i Sälen till Mora.

Det första Vasaloppet gick av stapeln 1922 och loppet är världens äldsta och största långlopp sett till antalet anmälda. Sträckan åks i klassisk stil.

Loppet är inspirerat av en resa som den svenska landsfadern Gustav Vasa ska ha gjort på flykt undan danska soldater 1520, men verklighetsbakgrunden bör enligt historiker tas med en rejäl skopa salt.

Med åren har Vasaloppet blivit så populärt att det förutom den officiella tävlingen ordnas lopp i så kallat öppet spår för att tillgodose efterfrågan på startplatser. Dessutom ordnas tävlingar som tjejvasan (30 km), halvvasan (45 km), nattvasan och stafettvasan. På sommaren ordnas Vasaloppet till fots och till cykel. Totalt är det frågan om fler än 20 olika lopp, med över 90 000 deltagare.

I årets Vasalopp finns deltagare från över 40 nationer, däribland 557 finländare.

Instruktioner om hur man anmäler sig till Vasaloppet hittas på www.vasaloppet.se, där det också finns rikligt med annan praktisk information. Anmälan brukar öppnas i mars, och de populäraste loppen blir i regel fullbokade på några minuter.

Trädgårdsstaden har kvar sin charm

På 1950-talet gjorde den moderna trädgårdsstaden Hagalund finländsk stadsplanering världsberömd. I dag är det både gammalt och nytt boende som får bostadsköpare att vända sina blickar hitåt. 3.9.2019 - 09.17

Mer läsning