Det ska föreställa kärlek

Vicky Krieps är modeskaparen Daniel Day-Lewis musa och älskarinna.Bild: Photo : Laurie Sparham / Focus F

Även ett misslyckande av Paul Thomas Anderson är mer originellt, utsökt berättat, illusionslöst och sevärt än många andra filmer. Phantom Threads bild av kärleken är mörk och medelålders.

DRAMA

Phantom thread. Regi & manus: Paul Thomas Anderson. I rollerna: Daniel Day Lewis, Vicky Krieps, Lesley Manville m.fl. Premiär: 23.2.

Få amerikanska filmregissörer är lika hyllade som Paul Thomas Anderson, för lika kompromisslösa filmer: seriös med stort S. Istadigt har han fortsatt sina auteurfilmer om monomaniska män som gröps ur av ambitioner, kontrollbehov och ensamhet. Sedan Boogie Nights och Magnolia har han setts som ett underbarn, den enda person som har vunnit regipriset i Cannes, Venedig och Berlin. Hans nya film Phantom Thread påminner lite om hans udda kärlekshistoria Punch drunk love med Adam Sandler, men med Daniel Day-Lewis från There will be blood (2007) i huvudrollen (och Jonny Greenwoods musik).

Även detta är en bisarr kärlekshistoria – naiva jag hade trott att perversioner hörde till det förflutna, och numera antingen glatt levs ut eller är produkten av en lustig gammalmodig uppfostran. Men även ett misslyckande av Anderson är mer originellt, utsökt berättat, illusionslöst och sevärt än många andra filmer.

Hitchcock-vibbar

Reynolds Woodcock (sic!) är inbiten ungkarl och fashionabel kläddesigner för adel och kungligheter i femtiotalets London. Han ser ut som Esa Saarinen och är bosatt i huset där han har sin syateljé, liksom en drös sömmerskor och hans syster Cyril (Lesley Manville). Redan före förtexterna får vi veta att han är en ytterst krävande man.

Vid frukosten ska det vara knäpptyst men hans musa Johanna nänns be om hans uppmärksamhet. "Jag har inte tid för gräl", säger han och ber systern göra slut med henne. Systern har knappögon, som en fågel, och påminner om Mrs Danvers i RebeccaHitchcock och hans iskalla romantiska komedier är ständigt närvarande.

Reynolds syr en klänning för en kär kund. Den sitter slående illa i midjan, men senare förklarar systern: "Han tycker om en liten mage". Just sådan berättarprecision förväntar man sig i en film av Anderson. Då Reynolds kör ut till landet i sin sportbil känns farten i betraktaren som den aldrig brukar göra på film.

Livsaptit

När han på ett motell träffar den unga, glada och klumpiga servitrisen Alma (Vicky Krieps) får han omedelbart en enorm aptit och bjuder ut henne. Hon rodnar och skriver på en lapp: "För den hungriga pojken. Mitt namn är Alma."

När han träffar henne torkar han bort hennes läppstift, klär av henne och syr henne en klänning – alla hennes fel ser han som förtjänster. "I hans klänningar blir jag perfekt", säger hon saligt medan han pratar på oupphörligt om sin döda mamma. Det är förstås ett klassiskt Pygmalion-upplägg:

– Det känns som om jag har sökt dig länge, säger han.

– Du fann mig. Vad du än gör, gör det försiktigt, säger hon.

Och så flyttar Alma hem till syateljén. Reynolds är pedantisk, bortskämd, petig och har till en början alla trådar i sin hand. Besatt av sitt jobb ritar och syr han alltid, som kläddesigner gör (vilket många filmkritiker varit förvånade över). Här finns elaka porträtt av de äldre kvinnorna som är hans kunder, lätt misogyna. När en vulgär, ful och full kvinna gifter sig i en av hans skapelser blir Alma upprörd. Hon sliter av henne klänningen och utbrister: "Hon kan inte bete sig så här i en klänning av huset Woodcock!" Det här gläder Reynolds och passionen tänds.

Vem är rädd för svampar?

Filmen har konstliga likheter med Sofia Coppolas De bedragna: ett hus fyllt med kvinnor som alla reagerar på den enda mannen och hans giftiga maskulinitet, spöklika övertoner (här är det mamman som spökar), svampplockning som dödligt hot.

I inte mindre än tre filmer under det senaste halvåret har jag sett samma scen: en kvinna plockar svampar i skogen och tillreder dem sedan i akt och mening att förgifta en man. Varför i fridens namn, det verkar inte precis vara det lättaste sättet att oskadliggöra någon? Det säger definitivt något om biopublikens avstånd till naturen – och kanske ett slags grundläggande misstro mellan könen, där den domestiska handlingen att tillaga mat laddas med sinistra motiv.

Aggressiv kärlek

Andersons bild av kärlek är mörk och medelålders: kärlek är granne till löjlighet, tar sig själv på allvar, handlar om att få sin vilja igenom, vakta och besegra varandra. "Jag måste hålla mitt bittra hjärta från att kvävas", säger Reynolds då han friar till Alma, och "ett hus som inte förändras är ett dött hus". Jag tolkar det som om Anderson är medveten om var han hamnat: i ännu en beundrande film om en kontrollgalning som betvingar sin omgivning. Men Alma svarar med att vilja ha honom öppen, ömtålig, beroende av henne, sängliggande. Det ska föreställa kärlek, men vad är det annat än en kort respit för arbetsnarkomanen, en förbjuden hemlighet och ett ritualiserat spel? Hur vore det att tänka på Alma och vad hon vill göra med sitt liv, herr Woodcock?

Sara Ehnholm Hielm filmkritiker