Det samtida tar plats på Hangö Teaterträff

I Cock, cock ... Who's There? försöker Samira Elagoz fånga den manliga blicken med sin kamera. Den interaktiva föreställningen Track bjuder på pacifistiska perspektiv på gränser mitt i ett krigsmonument.

Hangö Teaterträff

Cock, Cock ... Who's There av Samira Elagoz och Track av Tom Rejström, Mikki Noroila och Piia Peltola.

Föreställningar i Hangö 10.5.

Hangö Teaterträff har bytt styrelse, förnyat sin grafiska look – gul och sober, signerad serieromanaktuella Ulla Donner – men också gjort en tydlig markering ifråga om programmet. De fyra festivaldagarna bjuder i år på färre föreställningar än tidigare, samtidigt som den konstnärliga linjen är klarare utstakad.

Framför allt bereds rejält med plats för samtida scenuttryck, det gäller till exempel föreställningen Track som får urpremiär under festivalen. Tom Rejström står för regin, Mikki Noroila för ljuddesignen och Piia Peltola för dramaturgin. Radioteatern finns också med på ett hörn i processen.

Upplägget påminner starkt om den internationella scenkonstgruppen Rimini Protokolls Remote-koncept där publiken vandrar genom städer med hörlurar på huvudet, guidade av en röst som talar om för dem vart de ska gå och titta och på samma gång förser dem med tankar och iakttagelser som fördjupar bilden av jaget, gruppen och staden. Konceptet har sedan förra sommaren också förverkligats i Helsingfors.

Slopade gränser

Track utspelar sig vid Hangö frontmuseum, med andra ord vid en historiskt laddad plats, den forna stridslinjen mellan Finland och Sovjet. Vi befinner oss inne i en mindre byggnad som till innanmätet är tom, men som är utrustad med en panoramisk utsikt över den täta tallskogen – en nationalromantisk bild som föreställningen också ser till att driva med på ett finurligt sätt.

Trots att skådeplatsen är ett monument över kriget är budskapet pacifistiskt. Här går man hand i hand med främlingar och kontemplerar myrstigar och flyttfåglarnas rutter – en delad, global natur som inte bryr sig om artificiella nationsgränser.

En publik på ungefär trettio personer delar på de femton hörlurarna. Ur dem strömmar röster som ger tydliga uppdrag och anvisningar om hur vi ska röra oss i rummet. Rösten riktar sig både till ett skapande kollektiv och enskilda individer, till exempel när vi uppmanas att rista in det vi längtar efter allra mest med fingerspetsen i den kalkvita väggen.

Förstås är Track inte ett lika storslaget projekt som det nämnda Remote-konceptet, men visst är resultatet lyckat. En sympatisk, människonära föreställningen med många underfundiga poetiska bilder och lager av associationer som gör att vi kan iaktta temat gränser både på nära håll och genom utzoomningar på samhällelig nivå.

Rummet är intimt och gör det möjligt för deltagaren att på nära håll följa med sina medspelares upptåg. Ändå önskar jag att arbetsgruppen hade utnyttjat den dramatiska miljön utanför – ta bara de makabra skyttegravarna! – ytterligare.

Monolog synar makten

Hur ser den manliga blicken ut om man vänder på den? Om man vänder linsen bort från objektet, kvinnan, och riktar den mot avsändaren, mannen.

Scenkonstnären Samira Elagoz monolog Cock, Cock ... Who's There? kretsar kring objektifiering och sexuellt våld.

Verket har ett svindlande självutlämnande drag – scenjaget börjar med att berätta om den våldtäkt hon för några år sedan utsatts för av sin egen pojkvän. Händelsen triggar henne till att närma sig ämnet konstnärligt. Resultatet är en vass och känslomässigt omvälvande essä som utspelar sig både på scenen och i videoklipp där konstnären själv, hennes familj, vänner och diverse främlingar uppträder.

Motorn är de träffar som Samira Elagoz stämmer med män hon möter på nätet. Mötena filmas från sekunden dörren slås upp till männens hem och blottar något essentiellt – deras blickar och reaktioner på situationen, på den ensamma unga kvinnan i deras lägenhet.

Genom att medvetet placera sig i underläge – i det nedärvda narrativet om en ensam kvinna i en okänd mans lägenhet – kan hon studera situationen, mekanismerna, maktförhållandet och mannens upplevda övertag ingående. Kameran ger ändå henne ett övertag. Hon iscensätter situationen och slutligen är det männen, inte henne, vi studerar.

Samma tanke kan skönjas i de förbiflimrande självporträtten där hon med plutande mun och uppspärrade ögon härmar porrikonografin. Också det kan tolkas som ett sätt att erövra tolkningsföreträdet. Det är mekanismerna bakom den manliga blicken som synas och förrädiskt nog är det det tilltänkta objektet som synar dem.

Verket ställer också en rad brinnande konstnärliga frågor: hur granskar man objektifiering utan att objektifiera?

Det är fint att Hangö Teaterträff fångat upp den finsk-egyptiska scenkonstnären Samira Elagoz hisnande föreställning som också valts ut till den internationella dansfestivalen Impulstanz i Wien.

Isabella Rothberg Teaterredaktör

Plast- och luktfria målfärger av förnyelsebara naturoljor

För fempersonersfamiljen i Malax var valet av Uulas färger enkelt. Inhemska, naturenliga, luktfria, utsläppsfria samt utmärkt service och personal är det som ligger överst. Att färgerna är enkla att stryka på och färgvärlden varm, vacker och harmonisk bidrar till helheten. 4.12.2018 - 09.08