Det rena cyklandets idé

Bildkonstnär. Bruno Schulz var också bildkonstnär och det tema bilderna lyfter fram är sexualiteten som finns också i texterna men mindre framhävd. Den är på en gång masochistisk och sagoaktig. Bild: Ilustration

Bruno Schulz avskydde livet i småstaden men lyckades av inre och yttre orsaker aldrig lämna den. Han stannade kvar, tills han mördades av Gestapomannen Karl Günther en novemberdag 1942. Efter sin död har han tagit plats bland den europeiska modernismens elit.

PROSA

Bruno Schulz:

Brev, essäer, noveller. Urval, översättning och förord av Emi-Simone Zavall

Illustrationer av författaren

Glänta Produktion

Bara två böcker gav den polsk-judiske författaren Bruno Schulz (1892–1942) ut. Omständigheterna var inte gynnsamma. Nästan hela sitt liv gnetade han som slöjdlärare i den polska provinsstaden Drohobycz, betraktad som en obegriplig kuf av sina medmänniskor. Försörjningsansvar för hjälplösa anförvanter var det yttre skälet till att Schulz aldrig bröt sig ut.

Men det fanns andra. Han var en depressiv natur, under långa perioder oförmögen till skapande. När han småningom mötte uppmuntran och intresse från författarkolleger blockerade det honom ännu mera. Hur mycket han än avskydde livet i småstaden var det i en idealiserad form ändå själva förutsättningen för hans skapande. Så han stannade kvar, till och med då det skulle ha varit möjligt att fly nazisterna. Och till slut sköt Gestapomannen Karl Günther honom i huvudet en novemberdag 1942. Alla hans outgivna manuskript förstördes i kriget.

Men de två böckerna, berättelsesamlingarna Kanelbutikerna och Sanatoriet Timglaset, har småningom gett Schulz en plats bland den europeiska modernismens elit. När han numera omtalas brukar referenspunkterna vara sådana som Proust och Kafka. På svenska gavs de ut på 1980-talet. Nu har vi tack vare översättaren Emi-Simone Zavall fått i stort sett allt som återstod av Schulz penna i volymen Brev, essäer, noveller.

Breven är ett urval ur det som fanns kvar efter krigets förstörelse. Lyckligtvis ingår ett par längre sviter där Schulz lägger ut sina idéer om konsten och berättar om sina levnadsomständigheter. Essäerna och novellerna har tryckts i tidskrifter under hans livstid. Nästan allt härstammar från tiden efter hans oväntade genombrott med debutboken 1934.

Mogna till barndom

Schulz värld är obönhörligt dualistisk. Å ena sidan livet i den sömniga småstaden, å andra sidan konstens och idéernas höga värld. I livet drömmen om lugn och ro, om att få dra sig tillbaka till sin självskapade fantasivärld, varken plågad av vardagslivets förpliktelser och trakasserier eller av det offentliga konstnärslivets krav. I konsten en fantasi som inte godtar några gränser.

Bron som förband de två var korrespondensen med likar, kulturpersonligheter av vilka de mest illustra var författarna Stanislaw Ignacy Witkiewicz och Witold Gombrowicz. Personligast är Schulz dock när han skriver till mindre kända, kvinnliga adressater. I breven lägger han ut sin estetik. Idealet för den andra värld han genom skapandet vill få tillträde till är barndomen. Han förklarar:

"Jag tror att den sortens konst som ligger mig närmast om hjärtat just är regressionen, återvändandet till barndomen. Om man hade kunnat gå tillbaka i utvecklingen, skapa ett slags omväg, en andra barndom, och än en gång få äga dess fulländning och oändlighet, skulle det vara ett fulländande av 'den geniala epoken', 'de messianska tiderna', det som alla mytologier utfäst och lovat oss. Mitt ideal är att 'mogna' till barndom."

Men barndomens kontakt med det irrationella kan också vara destruktiv. En emblematisk dikt som Schulz återkommer till är "Älvkungen" av Goethe. I den skildras en far som rider genom natten med sin lilla son i famnen. Sonen hör hur älvkungen försöker locka honom med sig, fadern uppfattar det inte och försöker lugna honom, men när de kommer fram är pojken död.

I Schulz drömmar om en barnslig, "mytisk" mening i språket som konsten ska locka fram finns också en intellekt- och modernitetsfientlighet som får ett tydligt – och roligt – uttryck i novellen "Kometen", det sista av Schulz som trycktes. Här står jorden, som vigts åt framsteget, inför sin undergång på grund av en väntad kometkollision. Det är, menar Schulz berättare, ett fördömligt sakligt, "fritänkande" slut som den rationella människan bara kan applådera.

Humorn i novellen uppstår, som ofta hos Schulz, genom att det stora och det lilla abrupt ställs bredvid varandra. Här är det cykeln som visar sig bära till fördärvet: "En filosofisk världsåskådning var förpliktigande och den som erkände framstegets idé fick ta konsekvenserna och vackert sätta sig på velocipeden". Och därifrån är det inte långt till "det rena cyklandets idé", symbolen för den rationella världen, som förverkligas i rymden längs med Vintergatan.

Tvetydigt gyckel

Det finns något djupt tvetydigt i detta Schulz gycklande med rationaliteten – han skulle ju själv bli offer för en ideologi som grep tillbaka på myterna i sin modernitetskritik. Men man hajar till inför en formulering som denna, dräktig av framtid som den är:

"Med det förbjudna sprattets hela styrka bröt sig människan in på ett område med exempellösa bekvämligheter, anskaffade för en billig penning, ett pris som var alldeles för lågt, nästan gratis, och förhållandet mellan insats och utdelning, det uppenbara bedrägeriet mot naturen, den orimliga avkastningen på en så enkel snilleblixt – allt det jämnades ut av parodin."

Hur som helst blir det klart att Schultz vilda fantasi och språkliga virtuositet bär på många bottnar. Ytterligare en betonas av de fascinerande teckningar och grafiska blad som illustrerar Brev, essäer, noveller. Bruno Schulz var också bildkonstnär och det tema bilderna lyfter fram är sexualiteten som finns också i texterna men mindre framhävd. Den är på en gång masochistisk och sagoaktig – små män i cylinderhatt vars kroppsproportioner påminner om småbarn hukar eller kryper inför långa, slanka kvinnor, avlägsna och oberörda. Mitt i det vaga obehag de väcker finns också ett slags humor. Det är bilder som får en att tänka på Freuds anekdot om mannen som berättade att han haft en ovanligt vacker amma och beklagade att han inte förstod att utnyttja situationen bättre.

Michel Ekman Litteraturkritiker

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Skall man beakta FN:s hållbarhetsmål när man väljer utbildning?

Mer läsning