Det rätta handlaget

Debuterar. Eva Frantz debuterar med en kompetent kriminalroman. Bild: Helen Korpak

Den klassiska deckaren förenar tragik och trams. Eva Frantz debuterar med en skärgårdsvariant av "country house mystery".

KRIMINALROMAN

Eva Frantz

Sommarön

Schildts & Söderströms 2016

Eva Frantz har det rätta lätta handlaget för en klassisk trivseldeckare. Hantverket förutsätter inte bara förmågan att virka intrig, utan också en psykologisk klarsyn som kan teckna fram personer med små och vardagliga medel, till exempel replikföring.

Så förenas i lyckliga fall tragik och trams i denna den underligaste av genrer. Agatha Christie var mycket mera påhittigt morbid än vi ofta minns – hennes register sträcker sig från Miss Marples mysiga utredningar, över besynnerligt känsloskadade individers lidande till psykopatisk kyla. Läs till exempel Gropen, en skruvad variant av "country house mystery". Frantz har nämnt Christies ö-klassiker Och så var det bara en (den som förut hette Tio små negerpojkar) från 1939 som en inspirationskälla.

I Sommarön samlas ett brokigt sällskap för kollegial samvaro under en semestervecka på försäkringsbolaget Axelssons holme. Sura tonåringar, alfahannar och -honor, behagsjuka underdogs, amningskris och äktenskapsfriktion, stuglukt och dåliga nätförbindelser bildar nuets gemytliga väv. Inte ens dimman som lägger sig över holmen kan riktigt skapa fasa, lika lite som döden som helt diskret infinner sig. Det här är en helt oblodig historia, inget åskådligt våld, och det ska Frantz ha tack för.

I korta kursiverade avsnitt skymtar en annan historia, om barn utsatta för något hemskt som det inte riktigt finns ord för. "De vuxna kommer nog att rädda dem om de skulle hamna i nöd" uttrycker en stor barnaförtröstan och svekets grymhet står i proportion till den.

Det gemytliga och det hemska hör naturligtvis ihop, de möts där på Sommarön, och jag behöver inte avslöja hur. Däremot kan jag berätta att Frantz har ett njutbart språk som lägger sig naturligt kring det hon skildrar utan att göra väsen av sig.

Det jag har att invända mot boken är knappheten i fråga om det som hände på ön för länge sedan. De kursiverade avsnitten kunde lite mera generöst ha beskrivit inte själva dådet utan sveket däromkring. Vissa personer i nuet kunde ha ägnats lite större omsorg. Hur kunde X göra y, vad är hen för ett slags människa, hade det efterverkningar på hens liv? Det här kunde ha blivit mycket intressant.

Men visst, det här är ett kompetent tillskott till den finlandssvenska kriminalromanens knappa skara.

Pia Ingström Litteraturredaktör

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning