Det räcker inte med ord

I sista hand är det statsminister Juha Sipilä som ansvarar för den skeva könsbalansen i regeringen. Bild: Lehtikuva/Heikki Saukkomaa

På fredag utses Antti, Jari och Sampo till ministrar. Det innebär en ytterligare snedvridning av könsbalansen i regeringen Sipilä. Det har en betydelse också utöver det symboliska.

När de tre nya ministrarna är utnämnda har regeringen tolv manliga ministrar och fem kvinnliga. Skevheten består även då Annika Saarikko (C) tar över som omsorgsminister efter Juha Rehula (C).

Det handlar inte alls enbart om symbolik, det handlar om representation och representativitet. Så här skev har könsfördelningen i en finländsk regering inte varit sedan 1980-talet.

Festtalen för jämställdhet faller alltså platt till marken. På en verbal nivå intygar de flesta partier att de arbetar för jämställdhet. Verkligheten ser annorlunda ut åtminstone när Centern, Samlingspartiet och Sannfinländarna får bestämma.

Finansminister Petteri Orpo (Saml) förklarade att det går så här när alla tre regeringspartier utser sin egen kandidat. Det är en riktigt dålig förklaring. Om en någorlunda jämn könsfördelning i regeringen verkligen vore viktig så kunde varje parti utse en man och en kvinna som kandidat. Nästa steg är att se på helheten. Efter det görs de slutliga besluten.

Vad regeringspartierna nu signalerar är att de inte anser det vara viktigt att män och kvinnor har en ungefär lika stor representation. I sista hand ligger ansvaret på statsminister Juha Sipilä (C).

De tre nya ministrarna Antti Häkkänen (Saml), Jari Leppä (C) och Sampo Terho (Sannf) har i olika intervjuer varit rörande eniga om att de har utsetts för att de är mest kompetenta. Det är fint att en jurist nu blir justitieminister, men för alla tre poster hade det säkert funnits lika kompetenta kvinnliga kandidater. Det handlar om politisk vilja och prioriteringar.

Kvinnor och män har olika erfarenheter och därför är det viktigt att både kvinnor och män är beslutsfattare, också i regeringen. Så länge det ena könets representation ligger under 30 procent har det visat sig vara svårt att få genomslagskraft. Därför borde man sträva efter en jämn fördelning, eller åtminstone 60–40.

Den sittande regeringens intresse för jämställdhet har inte varit särskilt stort annars heller. Man glömde först bort det jämställdhetsprogram som brukar göras varje period. När programmet var färdigt innehöll det ändå en positiv nyhet om att utreda statsbudgetens genuskonsekvenser. Vid halvtidsöversynen konkretiserades det här dessvärre inte. Men regeringen har anslagit forskningspengar och det är en bra början.

Till exempel förändringar i beskattningen har olika konsekvenser för kvinnor och män. Nedskärningar drabbar kvinnor och män olika. Vårdreformen kommer att påverka kvinnor och män på olika sätt.

På sikt borde Finland gå in för genusbudgetering. Då handlar det inte mera enbart om konsekvenser utan jämställdheten beaktas redan då budgeten görs upp.

I Sverige har budgetpropositionerna sedan 2014 en bilaga om jämställdhet mellan kvinnor och män. Många kommuner i Sverige använder sig också av metoden. I Helsingfors lämnade Veronika Honkasalo (VF) den här veckan in en motion om genusbudgetering för staden. Den har undertecknats av fullmäktige från alla partier utom Sannfinländarna och KD.

Om skillnader mellan könen beaktas i budgeteringen får vi på sikt en större kunskap och därmed medvetenhet om obalansen. Först då kan vi komma åt den. Det är ett arbete som tar lång tid. Därför borde det inledas genast.

Susanna Ginman Chef för opinionsavdelningen

Hälsningar från riksdagen

Politiken möter många utmaningar, inte minst från populistiska och bakåtsträvande rörelser i Finland och i Europa. Jag vill fortsätta som riksdagsledamot och arbeta för en politisk kursändring i värdefrågorna. 15.3.2019 - 15.02