Det perfekta avskedet

SISTA GÅNGEN. Jocke Berg tog farväl av publiken under Kents sista spelning i Helsingfors. Bild: Mikko Stig

Det svenska popbandet Kent annonserade i våras att man ger ut en sista skiva, drar på avskedsturné genom Norden under hösten, och sedan lägger ner bandet. I går bevittnade Janne Strang en i detalj kalkylerad sista spelning i Helsingfors.

Kent

Hartwallarenan 28.10.

Kent är ett av Skandinaviens mest framgångsrika band, men det kommer inte kommas ihåg för sina imponerande siffror i försäljningsstatistiken.

Kent är ett av banden som alltid sålde slut konsertbiljetterna, men det är inte trängseln på alla klubbar och arenor som gör dem störst.

Det är de privata stunderna.

Som när jag första gången ensam gick för att se dem på Tavastia och hoppades att strålkastarna inte skulle avslöja spåret av tåren som rann ur mitt högra öga under Kevlarsjäl.

"Fan vad ni är fina", sa Joakim Berg efteråt och jag använde det som rubrik på min första Kent-recension någonsin. Sedan dess har det blivit många texter, intervjuer, nyheter och recensioner av spelningar och skivor.

Jag minns hur vi handplockade nordiska journalister hade blivit inbjudna att flyga till Berlin för att förhandslyssna på Röd (2009) tillsammans med Kent på den legendariska Hansastudion. Jag kom till flygplatsen men fick inte passera check-in då jag saknade pass – en dyr läxa om att "körkort inte är ett officiellt ID-bevis" i Schengenområdet. Jag tog besviken bussen tillbaka in till stan och tröstade mig med några öl på rockbaren bland förstående vänner. Ett par timmar senare ringde telefonen. Det var Martin Sköld: "Vad fan, du skulle varit i Berlin nu, va!?"

Tack till P på skivbolaget som räddade den intervjun för oss! Och tack för inbjudan till releasefesten på ert kontor, där vi firade bastulillajul med några ur bandet och nya skivan En plats i solen (2010).

Och tack till väktaren som inte hindrade mig från att gå in backstage på Nosturi den där gången 2005 då jag fick ett trevligt samtal med Sami Sirviö i kulisserna efter giget. Det var precis när Kent börjat ta musiken i allt mer elektronisk riktning, och jag propsade på Sami – oss rockare emellan – att han borde kräva en synligare roll.

"Nä du", skrattade han. "Jag är bara så jävla glad att få vara med om alltihop".

Det är jag med. Också för den där gången på Ruisrock när Vi var tillsammans sista gången, lyssnade på Kent hela natten på hotellrummet och insåg när solen gick upp att Joakim Berg hade rätt i att vi inte räckte till.

Sorgklädd

Det är inte med stora förväntningar på några nya odödliga känslominnen jag går till Arenan för Kents stora Avskedsturné. Jag är klädd för begravning i tredelad mörk kostym – och vänstra handens naglar lackade i svart. Vet inte vad det innebär, men det känns som en saklig gest av respekt i sammanhanget.

De börjar med explosiva Gigi – "sälj ditt liv till ett band" – följd av den fylliga 999 och det är genast uppenbart att det här kommer att bli en storslagen kväll.

Berg tar i som om det faktiskt var sista gången han får uppträda, och all distans och arrogans han ibland kunnat utstråla på scenen är borta. Vi får till och med två långa mellansnack (!), först en hyllning till Helsinki och senare en väl utdragen biografi och offentlig kärleksförklaring till killarna i bandet. "Jag älskar dig Markus" och så vidare, och när Berg äntligen är klar med smörandet vänder han sig till publiken: "Och jag? Jag är bara Jocke."

Han kunde lika gärna ha sagt "det är jag som är Kent". Det är nämligen ytterst få gånger någon annan i bandet gör något märkvärdigt på scen. Tvärtom verkar de dra sig allt längre undan mot de mörka kanterna av scenen för att inte hindra Berg och hans ego från att skina fritt i samtliga riktningar. Alla kanter har slipats från det musikaliska uttrycket, allt som är kvar är en canvas av sammet för Berg att måla på med sin gudomligt känsliga röst.

Som bäst lyckas Kent skapa storslagen pop på nivå av The Cure eller Depeche Mode, men också de mera torftigt arrangerade spåren lyckas Berg lyfta upp till Erste Weltklasse. Perfektion. Tempot, fraseringarna, samspelet med kören och den animerade grafiken med barn och djur – allt faller i detalj på plats som om det designats av svenska socialingenjörer på 1930-talet.

Hjärta och nya Andromeda lyckas drabba lyssnaren hårt, men årets titelspår Vi är för alltid schabblas bort lite, som om den inte var riktigt färdig för scenen. Det var däremot finländarnas favoritlåt Kärleken väntar som serverades i en mäktig version.

Också La belle époque steg fram och blev en av kvällens personliga favoriter, och 747 fungerar ju alltid.

Hur man sedan skulle knyta ihop säcken och ta det där slutliga avskedet, också det var minutiöst planerat, säkert redan för flera år sedan. Låten blir förstås Den sista sången, långt ifrån deras starkaste spår, men kryddat med barnkör på skärmen når kitschen sin kulmen och budskapet är klart – vi ville vara störst.

Här någonstans summeras Kents besvärliga självbild, där en oerhörd talang, vision och konstnärlig självsäkerhet krockar med småstadspoetens inneboende jantelag, som dunkande och konstant påminner om sin existens. För att överrösta den måste man kräma på över alla bräddar. Barnkör, stroboskop och konfetti.

Det finns värre sätt för en era av ens liv att ta slut. Och jag tänker på den ödmjuke Sami och undrar om han fortfarande känner att han bara är glad att fått vara med.

Det är åtminstone jag.

Janne Strang Reporter

Fakta

Låtlista

Gigi

999

Stoppa mig juni (Lilla ego)

Romeo återvänder ensam

Var är vi nu?

Hjärta

Andromeda

Egoist

Vi är för alltid

Innan allting tar slut

Den vänstra stranden

La belle époque

Ingenting

Kärleken väntar

Jag ser dig

Musik Non Stop

Socker

Utan dina andetag

Sverige

747

Förlåtelsen

Dom andra

Mannen i den vita hatten (16 år senare)

Den sista sången