Det paradoxala äktenskapet

Bild: Flickr – Logan Brumm

Det är en del stampande sjö och motsägelser kring det att älska varandra och gifta sig.

I 2000-talets samhällsdebatt har kyrkan ofta visat sig vara närvarande, relevant och till och med snabbtänkt. I frågor om fattigdom, flyktingar eller en utarmande kall marknadsekonomi har en biskop i lila skjorta ibland kunnat ge snabbare styrsignaler än det mera trögt reagerande politiska systemet.

Har kyrkan en gång förtjänat sin trovärdighet där på gräsrotsnivå borde den också lösa den segslitna frågan om samkönade par och äktenskap. Vill man agera just där man står i vår finländska kultur av tillhörighet, familjemönster, ensamhet, längtan och kärlek är det dags.

Då kommer också frågan vad andra kyrkor och religionssamfund ska säga i andra hand.

Detta även om kyrkor som en gång var missionens pärlor ute i världen, som den ledande afrikanskt lutherska Mekane Yesuskyrkan i Etiopien, har brutit med nordiska och amerikanska kyrkor på grund av den här frågan.

Eller när den anglikanska kyrkan fick rädda sin internationella gemenskap med att en liberal medlemskyrka i USA fick lämna middagsbordet.

Den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland har inga nya beslut i frågan sedan förbönsceremonin för samkönade par infördes 2010. När vi om en månad i lag får helt jämställda äktenskap för samkönade, är kyrkan fortfarande mitt i hemläxan.

Kyrkan låter nu utreda vad som skulle hända ifall den helt drog sig ur hela problemet och gav ifrån sig vigselrätten, vilket bland andra biskop Björn Vikström föreslår.

Kyrkan skulle då ha kvar en välsignelseceremoni för par som först blivit civilt vigda vid magistraten (tingsrätten eller en ensam domare går också bra).

Äktenskapet är paradoxalt. Fattigt arbetarfolks "Stockholmsäktenskap" gav redan på 1850-talet modell för den nordiska samboinstitutionen över 100 år senare. Varken staten eller kyrkan skulle behövas för att leva tillsammans – kärleken räknades.

Men bara något årtionde senare – redan innan dagens våg av politisk nykonservatism – blev bröllop, kyrkvigslar och äktenskap inne på nytt, nu med mera styling och kommersiella inslag.

En annan paradox kring äktenskapet är att vi konsekvent vill skilja åt kyrka och stat, men samtidigt delegerar ut vigselrätten till ständigt nya religionssamfund – små muslimrörelser, frikyrkor eller nyreligioner som fenniska Björnens folk.

Tanken om att kyrkan skulle sluta viga är ett salomoniskt utspel. Kyrkvigslarna har djupa rötter i vår kulturhistoria och hotet om att de skulle upphöra skapar sympati för kyrkans kval i frågan.

Kyrkoherde Arto Antturi (HS 31.1) går ett steg längre. Han föreslår att samhället skulle avskaffa äktenskapet helt och hållet. Gemensam ekonomi, omvårdnad om barn eller arv skulle regleras av andra lagar. I den visionen ser äktenskapet ut att bli bara ett samarbetsavtal som skrivs hos en jurist – enligt den modell man valt från prislistan.

En del i debatten nu är nyskapande och innovativt. Annat är mera ett barnsligt trots från vuxna kyrkoherdar.

Att nu utreda plus och minus med att avstå från vigselrätten framstår smått som en marknadsundersökning, ett pragmatiskt fuktat finger i vinden för att se varifrån det blåser.

Där som kyrkan högstämt har sagt sig stå för Guds eviga budskap kan det bli taffligt. Det skulle ju handla om huruvida det ligger ett mysterium bortom tid och rum i att just en man och en kvinna gifter sig. Eller om att budet om att älska varandra utan undantag gäller alla.

Jan-Erik Andelin Reporter, jobbar i HBL:s Nordenteam

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Med sikte på en hållbar framtid – ingenjörerna visar vägen

Mer läsning