Det nya Turkiet

Det tog ett årtionde att komma så långt, men nu har Recep Tayyip Erdoğan slutligen uppnått sitt mål. I måndags svors han in för en andra mandatperiod som Turkiets president. Denna gång med nästan obegränsade, okontrollerade befogenheter.

Erdoğan har dominerat landets politik sedan 2002. Numera erkänns han också formellt som statschef, regeringschef och chef för det islamisk-konservativa Rättvise- och utvecklingspartiet (AKP). Men i vilket syfte?

Ingen annan har kunnat samla på sig lika mycket auktoritet och makt sedan Mustafa Kemal Atatürk, republikens grundare, som genom radikala reformer uppifrån moderniserade landet och samtidigt revolutionerade det traditionella samhället efter Osmanska rikes sönderfall. Erdoğan jämför sig gärna med honom. Hans ambition tycks vara att övervinna eller annullera Atatürks arv, att grunda Turkiet på nytt. Det skall främst ske innan republiken fyller hundra år 2023.

Presidentens envälde godkändes redan i fjol i en folkomröstning. Enligt Erdoğan tillåter statsmaktens nya arkitektur snabbare, bättre beslut och inleder en ny era då politisk strid mellan partierna, byråkratins arrogans och militärens statskupper hör till det förgångna.

Men grundlagsändringarna och presidentens återval i juni stöddes bara av drygt hälften av väljarna. Turkiet är i dag djupt splittrat mellan Erdoğans anhängare och motståndare. Och ingenting tyder på att presidenten efter ännu en seger skulle vara beredd att kompromissa och stå för en mjukare linje utan förtryck.

Erdoğan bygger upp den nya exekutivmakten genom dekret. En okänd byråkrat blev hans vicepresident. Kabinettet reducerades från 26 till 16 medlemmar, bara tre, utrikesministern, inrikesministern och justitieministern, fick sitta kvar från den tidigare regeringen.

Finansministern, som var mycket respekterad utomlands, ersattes med Erdoğans fyrtioårige svärson och "kronprins" Berat Albayrak. Han skall nu ta ansvaret för en överhettad ekonomi då den turkiska liran under de senaste sex månaderna har förlorat en femte del av sitt värde.

Andra dekret ger presidenten rätten att själv utnämna chefen för centralbanken, tillsätta rektorer vid universitet och befordra eller avskeda högre officerare.

Maktkoncentrationen inleddes redan 2007 då AKP drev igenom folkval av presidenten. Efter det utkämpades striden om att avskaffa det parlamentariska systemet. Erdoğan är en skicklig politisk aktör. Han har spelat ut sina rivaler inom det egna partiet, som den förste AKP-presidenten Abdullah Gül, och steg för steg rensat ut den gamla eliten inom statsapparaten.

Den misslyckade statskuppen för nästan på dagen två år sedan gav Erdoğan möjligheten att ytterligare konsoliderade sin makt genom omfattande utrensningar och repression.

I det gamla Turkiet vakade statsförvaltningen, rättsväsendet och framför allt militären över att ingen avvek från den pro-västliga orienteringen och den sekulära principen som infördes av Ataturk. Idag har den autoritära kemalististiska eliten ingen makt. Det är utan tvivel Erdoğan förtjänst.

Till en början sågs det här som positiv och väckte förhoppningar om att demokratin i Turkiet kunde utvecklas och allt skulle bli bättre. Få kunde föreställa sig att det kunde bli ännu värre.

Horst Bacia Frilansskribent, tidigare redaktör för Frankfurter Allgemeine Zeitung och korrespondent i Stockholm, Moskva, Ankara och Bryssel.

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00