Det nya normala

Tusensidiga böcker är för tjocka, både för läsaren och författaren, skriver Juha Itkonen

Nyfiken men skeptisk tog jag itu med Hanya Yanagiharas roman Ett litet liv. De hänförda läsarkommentarer som mina ögon hade fastnat vid lovade lite för mycket:

Den här boken förändrar ditt liv. Den här boken glömmer du aldrig. Efter att ha läst den här boken kan du inte sluta gråta.

Hur mycket jag än älskar litteratur kommer jag inte på en enda bok som för min del skulle uppfylla alla dessa tre kriterier.

Det visade sig att Yanagiharas främsta mål var att få läsarna i tårar. Huvudpersonen Judes lidanden hade varken mening eller mål – Jude skar sig. Jude hade ätstörningar. Jude led av olidlig värk i benen. Jude misshandlades.

Bakom alla prövningar låg det dagliga sexuella utnyttjandet som hade präglat den föräldralösa gossens barndom och vars detaljer författaren tvingade oss att återkomma till.

Å andra sidan innehöll romanen inte heller några begränsningar vad gällde framgång. Samme plågade Jude lyckades slita dygnet runt på jobbet på en av New Yorks finaste advokatbyråer. Hans bästa vän var en världsberömd filmstjärna, en annan framgångsrik arkitekt och en tredje geniförklarad konstnär. Alla respekterades och alla hade gott om pengar.

Jag funderade på om boken hade haft en förlagsredaktör. Hur hade denna kunnat godkänna allt detta? Romanen lyckades inte lösgöra sig så mycket från sin realistiska ram att jag hade kunnat uppfatta den som en saga.

Men otvivelaktigt var boken konsekvent i alla sina överdrifter. Det fanns för mycket av allt, också av sidor. Om samma historia hade berättats på 500 sidor i stället för på tusen sidor hade romanen inte varit trovärdig men åtminstone i bättre balans. Det fanns nämligen mycket gott i boken men det drunknade i den allmänna orimligheten.

Jag lyckades ta mig igenom Ett litet liv, visserligen genom att hasta genom den sista tredjedelen. När det gäller en annan tusensidig koloss, Miki Liukkonens roman O, befinner jag mig fortfarande, efter några försök, i början. Jag skulle vilja läsa den. Jag betvivlar inte den unge hjältens talang – jag läste hans förra roman och hans begåvning imponerade på mig.

Men om också den romanen, som var av normal längd, förlorade sin riktning under andra halvan undrar jag hur Liukkonen ska kunna hålla kvar mitt intresse under tusen sidor?

Utan reservationer försvarar jag författarnas rätt att skriva just så tjocka verk de vill skriva. Det knapphändighetens ideal som så länge har varit förhärskande i finländsk litteratur och som härstammar från 1950-talets modernism är dystert och fjättrande.

En bok som inte innehåller ett enda onödigt ord får recensioner med de mest irriterande meningar – en automatisk hyllning av tunna böcker och antaganden om att de som skriver tjocka böcker är så ouppmärksamma att de glömmer att stryka flera onödiga ord i sina böcker.

Det finns olika helheter och olika estetiska val och varje författare fattar sina egna beslut.

Men tusen sidor är ändå ett oanständigt val. Dessutom verkar det bli allt vanligare vad gäller tjocka böcker – tusen sidor är snart det nya normala. Rent litterärt är ett så massivt verk nästan alltid galet men om vi talar i termer av uppmärksamhetens logik är tusen ett bättre sidantal än 500 eller 700.

Tusen är ett statement. Tusen är ett sätt att avvika från mängden. Tusen är tusen. Men man kommer inte ifrån att tusen sidor är verkligt mycket, både för läsaren och för författaren.

Juha Itkonen är författare. Texten har översatts från finska av Annika Hällsten.

Juha Itkonen

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00