Det nordiska samarbetet står handfallet inför kriser som drabbar hela regionen på en gång

Den misslyckade koordineringen i hanteringen av pandemin väcker frågan hur det ligger till med detta nordiska vardagssamarbete. Hur gick dialogen mellan ministrar, tjänstemän, folkhälsoinstitut och epidemiologer under de kritiska veckorna i mars?

Medan den svenska utrikesministern oroar sig för de nordiska relationerna så intygar vi i Finland att de stängda gränserna på inget vis kommer förstöra den nordiska grannsämjan. Allt kommer att återgå till det normala.

Frågan är om det normala var gott nog. De stängda gränserna är ingen unik reaktion på en viruspandemi. Den nordiska passunionen fungerade utan avbrott från 1950-talet fram till flyktingkrisen hösten 2015. Sedan dess har gränserna i allt högre grad blivit politiserade. Danmark införde ID-kontroller på Öresundsbron senast i fjol.

Jag har svårt att tänka mig att de kriser vår generation genomlever skulle vara fundamentalt mycket värre än allt som skedde under de föregående 60 åren. Vi har alltså att göra med ett djupare fenomen som bör förstås i termer av deglobalisering och nynationalism.

De långsiktiga konsekvenserna av detta av och på-läge är allvarliga. Antalet ansökningar om dubbelt medborgarskap har ökat då medborgare inte längre litar på att ett finländskt pass är lika mycket värt som ett norskt eller tvärtom. Nordbor drar sig från att ordna sina liv på tvärs av gränserna. Kan man ta emot ett jobb i grannlandet? Köpa ett fritidshus? Ordna ett kulturevenemang eller öppna en butik i ett gränsområde?

Som nordist önskar man att de nordiska regeringarna erkände vidden av problemet och fattade ett principbeslut om den fria rörligheten i Norden. Samtidigt vet man att regeringssamarbetet aldrig varit det nordiska samarbetets främsta styrka. Snarare tvärtom.

I stället har det nordiska samarbetet drivits fram av rutinmässiga kontakter mellan aktörer i de olika länderna. Politiker, byråkrater, experter, föreningar, konstnärer och näringslivsrepresentanter har träffat varandra regelbundet inom olika institutionella och semi-institutionella sammanhang. Man har lärt känna varandra, förtroendet är högt och tröskeln för att kontakta kollegan i grannlandet är låg.

Den misslyckade koordineringen i hanteringen av pandemin väcker frågan hur det ligger till med detta nordiska vardagssamarbete. Hur gick dialogen mellan ministrar, tjänstemän, folkhälsoinstitut och epidemiologer under de kritiska veckorna i mars? Varför valde man olika vägar och varför var de gemensamma insatserna så få?

Min misstanke är att de institutionella ramarna för vardagssamarbetet blivit för svaga. Under de senaste decennierna har regeringarna bett Nordiska ministerrådet skära i anslagen till de nordiska institutionerna för att i stället satsa på projektbeviljningar och ett samarbete kring "det nordiska varumärket".

Förskjutningen från institutioner till projekt är olycklig. Det nordiska vardagssamarbetet behöver bestående arenor där ledande aktörer inom olika sektorer kontinuerligt förs samman till överläggningar, där man lär känna varandra, där man slåss om makt och inflytande. Det nordiska vardagssamarbetet föds inte av sig själv, det är inte genetiskt betingat. Det tvingas fram av Nordiska ministerrådet.

Satsningarna på "det nordiska varumärket" är ett uttryck för hur det nordiska i stigande grad blivit ett positivt attribut vid det nationella snarare än en gemenskap där man lär av varandra och agerar samfällt. Regering efter regering har missförstått det officiella nordiska samarbetets uppdrag och styrka. Nordiska ministerrådet är ingen reklambyrå som ska sälja ny nordisk mat eller predika "nordiska värderingar". Dess främsta uppgift ligger i att garantera de institutionella ramarna för det nordiska vardagssamarbetet.

Och hur det ligger med det nordiska samarbetet kring civil säkerhet? Efter kalla krigets slut blev Norden snabbt ledande på området. Man utvecklade ett samarbete kring samhällsskydd (Hagasamarbetet), man tillsatte en hälsoberedskapsgrupp (Svalbardgruppen) och man undertecknade en solidaritetsförklaring som skulle gälla framför allt i civila nödlägen.

Varför har man inte lyckats mobilisera detta under den aktuella pandemin? En elak hypotes är att vi återgått till en snäv förståelse av säkerhet där Ryssland utgör hotbild nummer ett, två och tre. Det ena utesluter kanske inte det andra, men tyngdpunkten har onekligen förskjutits i riktning mot militära övningar och pangpang.

En mindre elak hypotes är att det nordiska samarbetet står handfallet inför kriser som drabbar hela regionen på en gång. Regeringarnas reflex är att vika för nynationalistiska krav om stängda gränser och det nordiska vardagssamarbetet har blivit för svagt för att spela någon roll då det verkligen gäller.

Johan Strang, biträdande professor, Centrum för Norden-studier, Helsingfors universitet

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Black Friday 2020 – erbjudanden hos Preeco.fi

Mer läsning