Det magiska ordet transparens

"Handen på hjärtat – om vi väljare verkligen önskar större öppenhet, hur kommer det sig att Finland fortfarande är ett relativt slutet samhälle där många beslut fattas utan insyn, i kabinetten?"

Reformer genomförs med ett minimum av offentlighet. Finland behöver större öppenhet i politiken, sade Mikael Jungner i en kommentar till de första ryktena i april om en ny politisk rörelse med Harry "Hjallis" Harkimo i spetsen. Lite liknande ord använde professor Alpo Rusi (HBL 6.5) då han efterlyste "en ärlig och transparent debatt om demokratins tillstånd i Ryssland".

Att vi behöver större öppenhet och mera insyn kan de flesta säkert hålla med om, så där i princip. Men handen på hjärtat – om vi väljare verkligen önskar det, hur kommer det sig att Finland fortfarande är ett relativt slutet samhälle där många beslut fattas utan insyn, i kabinetten?

Kommunikationsexperten Anders Bloms doktorsavhandling från i april visar hur kamratkapitalismen, den strukturella korruptionen, fungerar i dagens Finland. Här spelar trepartssamarbetet en stor roll med en elit från facket, näringslivet och politiken som förhandlar, beslutar och förmedlar förmåner åt de egna målgrupperna. Samtidigt bromsar de förändringar som skulle minska deras makt.

När Blom beskriver insidernätverken vet han vad han talar om, för han har själv fungerat som lobbare i decennier. Även om Finland inte är ett korrumperat land i traditionell mening, finns här enligt honom en hög grad av "strukturell korruption", alltså strukturer som befäster makten hos den inre kretsen.

Och vi medborgare tycks inte bry oss, för vi väljer inte riksdagsledamöter eller organisationsfolk som ruckar på dessa förlegade strukturer.

Finansieringen av partierna har blivit öppnare på senare år, men fortfarande existerar stora partibundna stiftelser som finansierar politiker och partier utan redovisningsplikt. Som forskaren Tomi Venho konstaterade i HBL (22.5) tenderar de här slutna stiftelserna att hålla beslutsfattandet inom en liten krets. Problemet, enligt Venho, är inte att det finns stiftelser som stödjer partier, utan att detta sker utan insyn. Vem vill öka transparensen? Inte partierna, åtminstone.

En annan intressant fråga som berör transparensen uppstår ifall landskapsreformen förverkligas. I framtiden kan en och samma politiker ställa upp och bli invald på tre nivåer, i kommunen, landskapet och riksdagen. Det är osunt, för intressekonflikter mellan de olika nivåerna är oundvikliga. Kommer vi medborgare att få insyn i hur dessa politiker agerar när de fattar stora och små beslut sittande på sina många stolar? Kommer de att redovisa öppet för sitt handlande? Möjligen, men bara om vi väljare kräver det.

Självklart borde en och samma människa inte kunna bli invald på tre nivåer, kanske inte ens på två, med tanke på jäv och intressekonflikter. Det återstår alltså mycket att göra för dem som vill öka transparensen i politiken.

Hur är det då med öppenheten i näringslivet? Här har mycket skett på senare år. Boksluten ska numera ge riktiga och tillräckliga uppgifter om tillgångar, skulder och företagets ekonomiska ställning. Öppenheten är resultatet av reformer som genomfördes efter några suspekta konkurser i början av 1990-talet och som en följd av Finlands EU-medlemskap. Reformerna var nödvändiga för att ge aktieägare, underleverantörer, kunder och många andra intressegrupper tillräcklig insyn.

Vad gäller börsintroduktioner ställs numera helt andra krav på insyn än då teknologibubblan växte kring millennieskiftet och små it-bolag, som TJ-Group, utlovade lysande framtidsutsikter utan verklighetsförankring. Många aktiesparare blev den gången besvikna när de lysande utsikterna förbyttes i förluster och ras i börskursen – bara några få månader efter emissionen.

Skärpta EU-krav för drygt tio år sedan ledde till att löften i dag ska vara förankrade i fakta eller seriösa uppskattningar om framtiden.

Andra problem är däremot olösta. Skatteparadis och aggressiv skatteplanering utgör fortsättningsvis ett hot mot det europeiska välfärdssamhället och leder till en snedvridning av konkurrensen mellan dem som kan och dem som inte kan fly skatterna. Det är upp till politikerna på EU-nivå att åtgärda bristen på transparens, men utvecklingen går långsamt.

Inom ekonomin har nya problem uppstått i takt med de globala jättarnas expansion. Google, Facebook och Amazon har hittills verkat bakom ogenomträngliga murar. Avslöjandena om hur Cambridge Analytica missbrukat över 80 miljoner Facebook-användares data i samband med presidentvalet i USA och brexit-omröstningen är kanske bara toppen av ett isberg.

EU:s nya dataskyddsförordning, som trädde i kraft i slutet av maj, ledde till en uppsjö av uppmaningar i våra mejlboxar om att granska uppgifter i olika register. Förordningen innebär ett steg i rätt riktning: Om vi vill får vi ta del av den information som finns lagrad om oss hos företag och organisationer. Men det betyder knappast att vi får veta hur informationen verkligen används. Vi vet inte hur de algoritmer fungerar som föreslår vänner, musik och resmål och säkert får vi inte heller veta hur data om våra preferenser pusslas ihop av dem som vill förmå oss att köpa mera, rösta rätt eller engagera oss.

Vägen mot ökad transparens är lång.

En positiv reform aviserades av EU i april. Kommissionen föreslår att visselblåsare ska erbjudas juridiskt skydd i hela unionen. Det här skulle gälla personer som avslöjar oegentligheter och andra allvarliga problem på sin arbetsplats. Visselblåsarnas betydelse har varit stor de senaste åren när de avslöjat skattefiffel, korruption och sexuella trakasserier runtom i världen. Utan visselblåsare skulle inte Panamadokumenten om skatteparadisen ha läckt till journalisterna och vanskötseln inom den svenska äldreomsorgen hade inte avslöjats.

Lagen skyddar visselblåsarna i vissa länder, till exempel Sverige. I andra länder kan de förlora jobbet, åtalas, bötfällas och i värsta fall hamna i fängelse. Finlands lagstiftning erbjuder inte skydd för visselblåsare. Varför inte? För att transparens inte ligger särskilt högt på den politiska agendan här hos oss.

Visst vill vi ha insyn. Eller vill vi?

Björn Sundell är fri publicist, ekonom och tidigare ledarskribent vid HBL.

Björn Sundell fri publicist, ekonom och tidigare ledarskribent vid HBL

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00