Det krävs nya vindar och nytänk inom hälsovårdens arbetsfördelning

I framtiden krävs det också av yrkespersoner inom vården kunskap om hur man sköter ärenden på nätet och kompetens inom digital teknik.

Riksdagsledamot och doktorn i hälsovetenskaper Merja Mäkisalo-Ropponen skriver (Pohjalainen 31.7) att ett av de viktigaste målen för social- och hälsovårdsreformen är en förbättring av primärtjänsterna. Enligt Mäkisalo-Ropponen är en mångprofessionell synvinkel en förutsättning för enhetliga vårdkedjor. Arbetsfördelningen borde utvecklas så att en del av arbetsuppgifterna som nu utförs av läkare och vårdpersonal i stället skulle överföras på den assisterande personalen, skriver Mäkisalo-Ropponen.

Efter tre decenniers avdelningssekreterarkarriär är det lätt att instämma med Mäkisalo-Ropponen. Den assisterande personalen beaktas inte alltid då nya arbetsuppgifter dyker upp.

Varför ses inte kartläggning av de existerande resurserna och nya sätt att fördela arbetet som ett utvecklingsalternativ? Den personal som utför kansliarbete deltar inte i patientens vård, men förutsättningen för enhetliga vårdkedjor såsom information, dokumentering och kommunikation utgör en betydande del av sekreterararbetet. Vårdkedjan blir enhetlig då korrekt information når alla berörda parter i rätt tid. Det är allt skäl att fästa uppmärksamhet vid kommunikationen.

Efter en dylik arbetsfördelningsreform kunde avdelningssekreterarna frigöra efterlängtade extra resurser för vårdarbetet. Det råder en nationell brist på utbildad vårdpersonal, samtidigt som kanslipersonal finns i överflöd så vad är det som hindrar en reform av arbetsfördelningen?

I framtiden krävs det också av yrkespersoner inom vården kunskap om hur man sköter ärenden på nätet och kompetens inom digital teknik. Dessa stöduppgifter skulle passa utmärkt för kansli- och sekreterarpersonal. Den digitala tekniken innebär redan nu förändringar i kontorsarbetet. Naturligtvis ska dessa eventuella nya arbetsuppgifter beaktas inom utbildningen för sekreterare inom hälsovården, men utbildningens uppdatering för att motsvara samtidens arbetsuppgifter är väl en självklarhet.

Skulle det vara anledning att ta de existerande resurserna i vettigt bruk för att förbättra tjänsternas tillgänglighet och kvalitet? Detta skulle vara en helt kostnadsneutral reform; den förnyade arbetsfördelningen skulle knappast leda till en utjämning av löneskillnaderna så lönekostnaderna skulle därmed inte stiga trots några nya sekreterarvakanser. I det långa loppet skulle detta leda till besparingar i form av sänkta vårdkostnader då det föregripande arbetet och vårdarbetet förverkligas planenligt tack vare de enhetliga vårdkedjorna. Ytterligare skulle arbetsvälbefinnandet förbättras, i och med att läkarna och vårdpersonalen får bättre möjligheter att fokusera på sina egentliga arbetsuppgifter. För patienterna skulle arbetsfördelningsreformen innebära bättre tillgänglighet till tjänster av god kvalitet.

Reformen av de administrativa strukturerna för social- och hälsovård torde förverkligas i något skede, och genom att redan nu förnya arbetsfördelningen underlättar man de kommande förvaltningsbesluten. En grundlig förnyelse av arbetsfördelningen skulle vara en verklig vinn-vinn-situation. Kartläggningen och genomgången av arbetsuppgifter och samarbetsmönster kunde påbörjas genast. Grunden skulle då redan vara klar när social- och hälsovårdsreformen träder i kraft.

Tarja Mäkitalo, Vasa