Det händer på mordmarknaden

Man kan inte säga att detektivromanen mördats av sagda etablissemang, hellre att den fortlöpande tagits av daga i sin linda.

Jag läste med intresse Thomas Rosenbergs kolumn "Mordet på Akademin" i SFV-magasinet nr 3-2018 (https://sfv.fi/Site/Data/2337/Files/sfv-magasinet-pdf/SFV-Magasinet_3-2018.pdf) av en nyutkommen bok Makten och härligheten. Mordet på det gamla universitetet (Labyrinth Books 2018) av Tage Kurtén. Det gäller alltså inte Svenska Akademien, snarare den finlandssvenska.

Rosenberg karakteriserar boken som ett tungt debattinlägg i deckarform! Eftersom Kurtén har en lång karriär vid Åbo Akademi bakom sig och pensionerades 2015 från professuren i teologisk etik med religionsfilosofi håller Rosenberg denna debut som skönlitterär författare, förlagd till den egna arbetsmiljön, för inte så lite vågad. 
Nåja, efter pensionen kan man våga allt möjligt, och bra så! Med tanke på universitetens utveckling önskar man gärna debattinlägget lycka till.


Det framgår av redogörelsen att titeln syftar på mord vid och på Åbo Akademi. Det handlar således om mord på två; på person och på universitetet som idé. Den ger också en kort återblick på genren deckare i universitetsmiljö, och titlarna ger mig anledning att minnas ett par verk utanför universitetsmiljön. Rosenberg nämner Mordet å Åhuset, en stafettroman av ett författarkollektiv som utkom 1988, vilket hos mig associerar till den finskspråkiga novellsamlingen Murha Suvikunnassa från 1985 som föddes under en skrivartävling mellan 13 finska deckarförfattare på WSOY:s sommarställe Suvikunta, tidigare Svennas, på Sarfsalö. Den beskrivs i förordet som en serie kriminalnoveller, åt läsaren lämnas att avgöra i vilken mån där finns en gemensam intrig, röd tråd eller stafettpinne. Det är rätt länge sedan jag läste den, men jag tror jag aldrig hittade annat gemensamt än att handlingen var förlagd till Sarfsalö.

I dag är Suvikunta en del av Zabludowich Art Collections globala museikollektiv. 
Rosenberg uttrycker berättigad förvåning över att en tidig samling kriminalnoveller vid namn Herr Corpwieth: Gentleman – detektiv, skriven av pseudonymen Tre herrar (alias tre amanuenser vid Helsingfors universitet), utgiven 1914, aldrig getts ut i nytryck. För mig är det ändå inte förvånande utan visar just på det ljumma intresse som förlagsetablissemanget här – i motsats till någon annanstans i Norden – hyst för deckargenren ända in till detta årtusende. Man kan inte säga att detektivromanen mördats av sagda etablissemang, hellre att den fortlöpande tagits av daga i sin linda.

År 2003 kom ändå Söderströms ut med en faksimilutgåva av Min första bragd från 1904, som betecknas som den första, inte endast finlandssvenska utan hela Finlands första, regelrätta detektivroman. Den utgavs under pseudonymen Harald Selmer-Geeth, bakom vilken dolde sig häradshövdingen Werner Örn. Den utspelar sig i klassisk skärgårdsmiljö.
 I dag verkar genren må bättre och egna förlag vinner mark. Ett pinfärskt exempel togs nyss fram på just Thomas Rosenbergs bokkafé i Lovisa.

Ove Paul Sarfsalö