Det hade kunnat bli de konstigas år – det här är godbitarna bland Eurovisionsbidragen som aldrig får tävla

Hur det hade gått för Islands Daði Freyr Pétursson får vi aldrig veta. Bild: Mummi Lú

Malin Slotte plockar ut tio minnesvärda bidrag från det historiska Eurovisionsåret 2020 som ställts in, men som hade haft en hel del intressant, underhållande och rent av magiskt att erbjuda.

Eurovision: Europe shine a light sänds på Yle Arenan och i TV2 på lördag kl. 22.

På lördag sänds Europe Shine a Light, EBU:s surrogatprogram för årets annullerade tävling. Programmet utlovas hylla årets artister (många av dem får förhoppningsvis en ny chans nästa år, även om låtarna är förbrukade) och Eurovisionsartister från de senaste åren ska framföra Eurovisionspärlor.

Fortsättningsvis ter sig beslutet att ställa in svårsmält – för visst tycker många fans att en tävling bra hade gått att ordna, genom att låta artisterna uppträda via länk från sina hemländer, eller i ännu anspråkslösare form som en förhandsvideotävling. Då hade publiken kunnat rösta fram en vinnare – och bidragen hade fått mäta sig mot varandra.

Men EBU valde annorlunda med motiveringen att Eurovision i så hög grad handlar om formatet, liveframträdandena och på plats-evenemanget. Nu kommer det att ordnas lokala och nationella omröstningar lite varstans i Europa ändå, men det är inte samma sak som ett officiellt, samordnat resultat.

Eurovisionen har varit en ritual som vi gått igenom tillsammans i Europa varje år, trots alla smärtpunkter exempelvis i form av återkommande kritik mot smygpolitik och grannröstande. Det hör till med konflikter på julafton när släkten samlas, men i år är alltså julafton inställd. Vill man tolka beslutet välvilligt kan man kanske se det som ett tryggt val i ett skede då ingen visste hur pandemin skulle utveckla sig.

Många godbitar

Kanske bidrar det att tävlingen inte blev av till att nivån på årets låtar känns rätt hög. Här finns mycket som är kompetent och stabilt, en del till och med fräscht och nyskapande. Startfältet, som är en sedvanlig mix av finstämda ballader och mer fartfyllda inslag, bjuder som vanligt på många imponerande sångare. Finlands Aksel Kankaanranta, som sjunger vackert även han, hade fått kämpa hårt om en finalplats med sin lågmälda, smakfulla ballad. Det hade varit med darr på ribban om det gått vägen.

41 bidrag skulle ha tävlat i Rotterdam. Låt oss titta närmare på de mest minnesvärda av dessa. Bland dem finns både vinnarkandidaterna, och ett och annat som sticker ut, i positiv eller i varje fall underhållande bemärkelse.

1. Schweiz: Gjon's Tears – Répondez-moi

Schweiz brukar sällan lämna några djupa avtryck i de här sammanhangen, men efter fjolårets välförtjänta fjärdeplacering verkar man vara på hugget och sugen på seger. I år drämmer man till med besked med en melankolisk och underskön ballad. Artisten har kosovoalbanskt påbrå och det arvet tycker man sig skönja i den här rysligt vackra och vemodiga balladen.

2. Italien: Diodato – Fai Rumore

Italien kommer aldrig dragande med något skräp, inte heller i år. Det här är ännu en stor, och svulstig italoballad, som möjligtvis är mer trygg och traditionell än modern och framåtblickande. För nog är det ju på grund av den obestridliga hitpotentialen som låten genast sätter sig som en hungrig igel, inte för att man hört detta förut?

3. Nederländerna: Jeangu Macrooy – Grow

Värdnationen kan ta det lugnt och rulla tummarna eftersom finalplatsen är säkrad, men gör allt annat. I stället bjuder man på en avskalad och själfullt gospelinfluerad ballad, som byggs upp och växer till pur magi. Snudd på intressantare än fjolårsvinnaren faktiskt, och inte uteslutet att Nederländerna hade haft två segrar på raken inom räckhåll.

4. Litauen: The Roop – On Fire

I år är det de konstigas år, med flera bidrag som är lite … konstiga, på ett bra sätt. Bara älghornsdansen hade skrivit Eurovisionshistoria här. Frågan är om ett så här lustigt bidrag hade kunnat vinna, men låten är stark så bra hade det gått.

5. Island: Daði & Gagnamagnið – Think About Things

Island levererar det intressantaste nordiska bidraget i år, som i övrigt är ett ganska blekt nordiskt år. Liksom Litauens bidrag är också det här konstigt och lustigt: synthpop med stark åttiotalsretrokänsla, låtsasinstrument och töntig koreografi. Gruppen i sina turkosa mjukisdräkter med pixlade datoranimationstryck är så nördig att den är cool. De har hittat något eget och tidigare ogjort här som hade tagit dem långt, för det är svårt att inte falla pladask för detta.

6. Bulgarien: Victoria – Tears Getting Sober

Den bulgariske låtskrivaren Borislav Milanov börjar framstå som något av vår tids Ralph Siegel. De senaste åren har han haft flera bidrag med i tävlingen, och även nosat på topplaceringar med Bulgariens tvåa 2017 och Österrikes trea 2018. I år har han varit med och skrivit Bulgariens, Maltas och Tysklands bidrag, alla bra med pärlan reserverad för hans hemland. Bulgarien hade haft sin första Eurovisionsseger inom räckhåll med den här stämningsfulla, sagoaktiga balladen med stark hitpotential. Det kan mycket väl hända man fått till det vinnande paketet i form av låt, artist och iscensättning här.

7. Ryssland: Little Big – Uno

Även Ryssland satsar på konstigt i år, med ett humoristiskt bidrag av ett raveband som denna gång gör spexig latinopop. Ingen vinnare, men visst sätter sig låten, och hade säkert gjorts intressant och effektfullt på scen – skickliga på att iscensätta sina bidrag som ryssarna är.

8. Azerbajdzjan: Efendi – Cleopatra

Vad vore en Eurovision utan en traditionell katschig orientalpopdänga, medryckande utan krångligheter? Det här är Eurovisionspop i rakt nedstigande led från Ruslanas Wild Dances, och det som sticker ut mest är det avgrundsmörka mumiemumlandet som överraskar i refrängen. Någon som suttit och grunnat på hur man skulle lösa refrängproblemet och fått en snilleblixt? Ingen vinnare, men en bagatell man minns.

9. Ukraina: Go_A – Solovey

Ingen vinnare heller detta, men kul med folkvisa möter elektronisk musik möter skriksång på ukrainska. Draculas surmulna syster ser dödsallvarlig ut i kostym inhandlad i maskeradbutiken. Tveksamt om det är bra, men något man inte glömmer.

10. Portugal: Elisa – Medo De Sentir

Årets mest oförglömliga kalkon är, som så ofta i de här sammanhangen, en portugisisk anrättning. Den här gången serveras en spretande ballad som trevande gnolar sig fram som om man var osäker på vad det här är för en melodi egentligen. Det är också tittaren. Stylisten har heller inte haft några goda avsikter här. Ett underligt år, minsann.

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Efterfrågan ökar men under svåra tider är det upp till bevis för private banking-tjänster

Mer läsning