Det goda livet – vad är det i klimatkrisen?

Fraktfartyg på redden utanför hamnen i Singapore, en av knutpunkterna i den globala fossilberoende ekonomin. Bild: Mostphotos

Att anpassa samhället till klimatkrisen kan inte bara handla om lägre utsläpp. Omställningen utmanar vårt sätt att leva och hur vi fördelar resurser. Vi rustas för framtiden inte bara genom vår förmåga att avstå, utan också genom att kunna se livet som meningsfullt på nya sätt, skriver filosofen Mio Lindman.

Många av oss känner ångest över att något fundamentalt i vårt sätt att leva hotas genom klimatförändringarna. Men vad? Ofta förblir hotet grumligt. Vi vet att "klimathotet" är massivt och i stora drag hur det gestaltar sig, men vad exakt står på spel?

Klimathotet är inte bara psykologiskt svårt att greppa med dess långa tidsperspektiv och makrobilden av hela planetens liv. Klimathotet är också förbundet med svårigheten att förhålla oss till förändringar som är ovissa, även om riktningen, att temperaturen på jorden stiger och att detta har ödesdigra konsekvenser, befinner sig utom allt tvivel. Klimatkrisen får oss att tappa fattningen; vårt tänkande pendlar mellan att avstå från plastkassar till att se framtidens avgrund öppna sig.

Trots att vi alla vet att något drastiskt måste göras präglas samhällslivet bara punktvis av denna insikt. Och trots att saker också görs lever vi på det stora hela ännu som om vi kan röra oss med en oändlig mängd resurser: billig och lättillgänglig fossil energi har skapat illusionen av att vårt nuvarande sätt att leva, givet vissa justeringar, kan fortsätta för evigt.

Det är sant att vårt nuvarande sätt att leva inte går att förändra i en handvändning. Vi har ärvt och växt in i ett system som förutsätter att produktionen och konsumtionen måste öka både lokalt och globalt, och om de inte gör det uppstår kriser som drabbar i synnerhet de mest utsatta. En ständig tillväxt försvaras fortsättningsvis av dem som ser sina intressen hotade. Av goda skäl upplevs också en mindre resursförbrukning som ett hot inte bara av företagen utan också av de som vill försvara välfärdsstaten. Vad ska välfärd byggas på i framtiden?

Så länge det varar...

Tillväxtens försvarare är ofta de som vill skramla ihop optimistiska korn. Ruschen till Arktis och till Ishavet innebär nya ekonomiska möjligheter, samma gäller migrationsströmmar som kan ge nya affärsmöjligheter. Innovationer sägs miljöanpassa allt från energiförsörjning till lantbruk. Det tycks vara trösterikt att tänka att vi lever i ett tillstånd av tillfällig normalitet som vi i vårt lilla hörn av klotet kan njuta av så länge den varar.

Var finns då idéerna om att skapa ett bättre samhälle i diskussionen om klimatkrisen? Sådana idéer kommer till uttryck i den otroligt viktiga kampen mot matsvinn och överdriven köttkonsumtion, i strävanden att minska sin egen konsumtion och i satsningar på det återvunna. Men vi vet samtidigt att det behövs något mer än individuella handlingar. Vi måste göra något tillsammans och grundmönstren i våra liv måste förändras på något sätt.

Anpassning

De nuvarande politiska debatterna utgår för det mesta från att avvärja de former av mänsklig aktivitet som hotar att i ännu högre grad accelerera klimatförändringen. Tänk på diskussionen om skogsavverkning här i Finland. Regeringens linje – att skogsavverkningen kan öka under en tidsperiod – har mött kritik av både forskare och miljöorganisationer, som påminner om att skogen binder koldioxid och beskriver Finlands linje som ansvarslös. Att anpassa sig till klimatförändringarna handlar här om att delvis avstå från att utnyttja vissa vinstbringande nischer för att avstyra klimatkatastrof inom en snar framtid.

Men valet att delvis avstå från en vinstbringande nisch som har destruktiva följder har många sidor. Det handlar inte bara om konkreta utsläpp. Att minska den mänskliga verksamhet som hotar att accelerera temperaturhöjningen på jorden kan också ses som ett sätt att röja undan hotet som filosofen Ville Lähde i boken Niukkuuden maailmassa talar om som radikal knapphet, ett tillstånd där resurser som vatten, mat och bränsle blir så svårtillgängliga att ett fredligt samhälle hotas. En sådan radikal knapphet eliminerar rummet för politik, så att maktrelationer i stället blir allenarådande.

Exempel är lätta att hitta i olika delar av världen redan i dag. Ofta är det fattiga regioner som är beroende av utvinningen av råvaror som drabbas av det som kan kallas radikal knapphet (tänk Jemen). Att försöka stävja klimathotet handlar alltså också om att bevara möjligheten för politiskt svängrum i framtidens samhällen, utrymmet för att det över huvud taget ska finnas politiska vägval.

Anpassningen handlar alltså i hög grad om hur vi lever, inte bara om att minska utsläppen. Att anpassningen till klimathotet väcker frågor om hur vi inrättar samhället visar hur viktigt det är att klimatkrisen inte behandlas som en isolerad fråga som saknar samband med annat; tänk bara på den besinningslösa exploateringen av olika naturresurser, men också olika samhälleliga strukturer.

Här kommer fördelning in i bilden. Klimatkrisen kan aldrig lösas om resurser inte fördelas rättvist så att människor i sina lokala samhällen kan bygga upp ramverk som skapar trygghet inför framtiden. Det kan handla om att i motsats till den gröna teknologins tro på marknadslösningar forma verksamheter kring det gemensamt ägda, där också teknik och vetenskap är tillgängliga för alla, i stället för att som nu vara inlåsta till exempel genom patent. Lähde skriver bland annat om vikten av att satsa på kunskap om odling och förädling av råvaror, där man (inte bara yrkesjordbrukare) lär sig odling som inte dränerar jorden; med andra ord att producera mat för lokala behov.

Emancipatorisk klimatpolitik

Att förankra klimatkrisens utmaningar i människors ansvar för ett liv tillsammans påminner mig om de i dag lite bortglömda filosoferna André Gorz och Ivan Illich som frimodigt beskrev ett samhälle som inte byggs kring lönearbete och kapital, utan som till stora delar vilar på gemensamma resurser och gemensamt lärande, där lärande inte begränsar sig till skolan, och där produkter inte uppfinns för att skapa nya marknader.

I en sen text föreslår Gorz att innovationer i stället för att skapa lönsamma nischer utvecklas för att effektivt ombesörja grundläggande behov. I sina olika skrifter försöker han föreställa sig en ekonomi där mänskliga bedömningar av "det tillräckliga" kan ges plats, snarare än att produktionen drivs av mål som inte har något att göra med våra gemensamma bedömningar av vad vi behöver. Fastän de skrev i en annan tid kan denna tilltro till det gemensamma lärandet ses som en form av emancipatorisk klimatpolitik.

"Upplysning" räcker inte

Att vi måste lära oss att leva med begränsningar är självklart. Men som Illich påpekar är ett hållbart liv inte något som vi kan lära oss leva av experter genom någon form av social ingenjörskonst. Vi kommer inte att börja leva hållbart om vi betraktar oss själva som mottagare av yttre skolning. Men, skriver han, vi kommer heller inte att kunna leva hållbart om vi inte ser livet som meningsfullt.

Jag tänker att han menar att det blir svårt att lära sig leva med begränsningar som pådyvlas som tvång och restriktioner i en tillvaro vi ser som meningslös eller omöjlig att förändra till det bättre. Det går nämligen inte att manipulera folk till att bry sig om en hållbar framtid. "Upplysning" är en otillräcklig väg att gå.

Men om vi utgår från vad vi tillsammans ser som viktigt i våra liv öppnar sig en annorlunda horisont. Klimatkrisen ställer oss inför nödvändigheten att tänka om gällande vad vi ser som värt att bevara eller kämpa för – vilket också ställer oss inför oenigheter och intressen som befinner sig i konflikt.

Fallet Ashton Heyes

Klimatstrategier som växer fram i ett lokalt samhälle är något som både forskare och aktivister också har börjat tala om. På engelska talar man ibland om community-based carbon reduction strategies: i ett samhälle går man ihop och utarbetar gemensamma sätt att anpassa vardagen till klimatförändringarnas hotbild.

I Ashton Hayes i mellersta England försöker man göra byn klimatneutral. Projektet startades av byborna själva. De kring 1 000 invånarna har under mer än tio års tid aktiverat sig i projektet, företag har stött det och universitetet i Chester har skickat dit studenter för att tala med ortsborna för att samla data om byns ekologiska fotavtryck. Omställningsarbetet har omfattat till exempel vatten- och energiförsörjning, husisolering och tvättsystem. Solpaneler har riggats upp på skolans fasad och på ett bykafé. De forskare som skrivit om Ashton Hayes – det finns en hel del av dem – påpekar att klimatomställningen inte bara har varit praktiskt lyckad utan byborna har också kommit närmare varandra genom den gemensamma verksamheten och genom det som de har lärt sig via de olika projekten.

Framtiden är redan här

Som vi vet är klimathotet inte något som berör oss först om tre eller fyra generationer. De arktiska isbergen håller på att smälta, öknar breder ut sig, bränder härjar, vissa regioner drabbas av stormar och skyfall. Den biologiska mångfalden är hotad redan nu. Det råder också en stor enighet om att fattiga länder drabbas hårdast av klimatkrisen.

Vårt beroende av fossila energikällor (olja, kol, torv och gas) möjliggör den rådande globala arbetsdelningen, där produktionen sker där det är billigast. Som Ville Lähde påpekar är problemet inte enbart vår kvantitativt mätbara förbrukning av fossila bränslen. Fossila bränslen är inbyggda i själva vår livsform, i jordbruk, industri och transport (den befintliga infrastrukturen), och här behövs det rannsakan på en global skala. Förutom flygtrafiken står trafiken till havs för en växande andel av koldioxidutsläppen. En rapport från början av 2018 varnade för att flyg- och fartygstrafiken kommer att stå för nästan 40 procent av koldioxidutsläppen om utvecklingen fortsätter. Flygtrafiken har ofta beskrivits i termer av personliga ställningstaganden att inte flyga. Fartygstrafiken har däremot kommit i skymundan, men det är den som möjliggör den globala handeln.

Den globala handeln kan ses i relation till något som inte bara omfattar klimathotet, utan rör sig mer om miljöproblem överlag, vilket ännu en gång påminner oss om vikten att inte isolera klimatkrisen från annat. Våra sätt att arbeta och konsumera innebär en förträngning av den globala arbetsdelningen. Rika länder outsourcar de verksamheter som förstör miljön till fattigare länder, som så att säga får ta smällen genom att produktionen och utvinningen av råvaror sker där det lönar sig mest ekonomiskt.

Klimatkrisen ingår i denna större problematik i och med att de internationella beroenderelationerna som jakten på tillväxt skapar gör det svårt att anpassa sig till den verklighet som klimathotet ställer oss inför. För att låna humanekologiprofessorn Alf Hornborgs diagnos i en debattartikel i Dagens Nyheter: "det långsiktigt orimliga i en marknad som belönar en accelererande resursförbrukning med mera resurser att förbruka". Här kan man alltså inte tala om någon psykologisk dissonans, utan ett djupt rotat system som vi ärvt av tidigare generationer, och som våra vardagsliv – vår mat, våra kläder, våra jobb – präglas av.

Så kunde en utgångspunkt för en diskussion om klimatkris och det goda livet se ut. Om vi verkligen ska kunna tala om det goda livet måste det vara ett gott liv för oss alla, inte en elit som med tänder och klor försöker upprätthålla det egna överflödet utan att se vem som betalar det högsta priset.

Gott liv bortom bekvämt liv

Att tänka på det goda livet på det sätt jag försökt göra här är inte att tänka på individens lycka. Här kräver tanken på det goda livet att vi förmår urskilja vad som binder oss till den globala arbetsdelningen. Vi lever i det globala nord ännu i tron att klimathotet kan bekämpas genom en säkerhetspolitik som går ut på att fortsätta att njuta av frukterna av den internationella handeln medan "välfärdsflyktingarna" (vars försörjning i allt fler fall underminerats av klimatkrisen) jagas på dörren. Detta är just vad som ytterligare fördjupar krisen.

Utan det globala sammanhanget eller utan påminnelser om vikten av rättvis fördelning riskerar tal om "det goda livet" att bli gemytligt mysande som mobiliseras kring det enkla, minimalistiska livet.

Visst är det bra att framhålla det enkla livet som ett reellt alternativ, men det bekymmersamma är att våra grundbehov sköts av massproduktion och masskonsumtion som vi alla vet inte är hållbara. Diskussioner om överflöd och knapphet utgår ofta från den rationella individen som alltid har möjlighet att avstå från vissa konsumtionsvaror och leva ett rikt och meningsfullt liv. Det är, krasst sagt, en möjlighet för en liten elit i vissa delar av världen.

Men hur kan vi förändra den vardagsförankrade väven av mänsklig aktivitet som förstör planeten? Detta kan inte bara vara en fråga om att förhindra ett katastrofscenario. Visst kräver realismen att vi måste kunna förbereda oss på torka, matkriser och översvämningar, men just därför blir det än viktigare att våga tänka på den etiska grundfrågan: hur ska vi leva?

Skribenten är filosof och chefredaktör för tidskriften Ikaros som utkommer med ett klimatnummer i december.

Mio Lindman

Serie

Filosofer om klimatkrisen

Det finns inga naturlagar som hindrar mänskligheten att ta itu med klimatkrisen. Vi har all teknik som en omställning till ett klimatvänligt samhälle kräver. Och beräkningarna visar att omställningen på sikt är ekonomiskt lönsam.

Ändå sker alltför lite, alltför långsamt. Mycket talar för att de avgörande låsningarna är inbäddade i vår kultur, i vårt sätt att tänka och förstå oss själva i världen.

HBL Kultur vill med denna essäserie utforska dessa låsningar och ger därför ordet till filosoferna.

Först ut är filosofen Mio Lindman.

En nästan skuldfri bostad ger dig flera möjligheter i din ekonomi

Ett omvänt bostadslån innebär utnyttjande av den förmögenhet man har fast i sin bostad. Om man känner att pensionen inte räcker till och besparingar sitter i väggarna, kan man frigöra medel genom att ta banklån på upp till hälften av bostadens värde. 25.4.2019 - 10.46