Det glömda folket

Bild: Wilfred Hildonen

"Den finländska populismen har sedan begynnelsen tagit intryck utifrån och använt sig av lånta fjädrar. Metaforen 'det glömda folket' är ett illustrativt exempel på att den finländska populismen påverkats utifrån. Termen lånades in från den amerikanska politiska debatten av Veikko Vennamo och hans fru Sinikka."

Populismens förenklade och polariserade språkbruk kännetecknas av slagfärdiga oneliners. Det glömda folket – unohdettu kansa – är vid sidan av kyllä kansa tietää (folket vet nog)ett av de mest välkända uttrycken i den finländska politiska retoriken. Veikko Vennamo introducerade termen under presidentvalskampanjen 1968 då han presenterade sig som det glömda folkets röst. Termen fångar populismens centrala antietablissemangsidé om ett folk som är övergivet och försummat av de etablerade politikerna. Enbart en rättrådig och självuppoffrande ledare kan likt en frälsargestalt rädda folket och återge det sin rättmätiga stämma. Timo Soini har senare beskrivit sin politiska fadersgestalt som "det glömda folkets Batman" och även förliknat Vennamo vid "Moses, som leder det glömda folket tillbaka till sitt/deras förlorade land".

Det "glömda folket" uppfattas som en specifikt finländsk metafor. I den politiska ordboken Politiikan sanakirja definieras termen som "Veikko Vennamos term för landets småfolk". Grundbulten i Veikko Vennamos populism var motsatsställningen mellan landsbygdens småfolk och korrumperade maktfullkomliga politiker.

På många håll finns en seg och motståndskraftig föreställning. Nämligen den att den finländska populismen inte är jämförbar. Ledande finländska politiker har kritiserat sådana jämförelser. Dåvarande finansminister Alexander Stubb (Saml), beskrev Timo Soini i en kolumn i Financial Times som att "he and his party sometimes get put and lumped into the wrong corner with the likes of the European far-rights parties". Sannfinländarna, menar man, är annorlunda än övriga invandrings- och EU-kritiska högerpopulistiska partier i Europa. Då framhålls särskilt partiets rötter. De är inte nationalsocialistiskt bruna, utan förankrade i den finska agrara myllan.

Den finländska populismen har sedan begynnelsen tagit intryck utifrån och använt sig av lånta fjädrar. Metaforen "det glömda folket" är ett illustrativt exempel på att den finländska populismen påverkats utifrån. Termen lånades in från den amerikanska politiska debatten av Veikko Vennamo och hans fru Sinikka, som formulerade många av vennamoismens slagfärdiga uttryck. De läste utländska tidningar och följde internationell politik. Enligt dottern Meri Vennamo föll bland annat New York Times in i familjens brevlåda dagligen. Under det sena 1960-talet plockade Richard Nixon upp termen "the forgotten man" för att beskriva den vita arbetarklassens revolt mot att den övre medelklassen uppmärksammade fel folk. Det politiska engagemanget i afroamerikanernas rättigheter och ledande politikers, till exempel John F. Kennedys stöd till medborgarrättsrörelsen, sågs som ett svek mot den hårt arbetande vita amerikanen. Det var då den vita underklassen vände det demokratiska partiet ryggen för republikanerna. Parallellen till dagens populistiska språkbruk där invandringen ställs mot den "vanlige finländarens" välfärd och traditioner är slående.

Det glömda folket är intressant nog en återkommande metafor i amerikansk politik. Med Donald Trump har den fått en renässans. I sitt "Make America great again"-tal då Trump svors in som president uppmärksammade han särskilt "de glömda männen och kvinnorna i vårt land" med löftet om att de nu "inte kommer att vara bortglömda längre". Som en populistisk superhjälte, en Batman kanske, lovade han att kämpa för dem till sitt sista andetag, och att aldrig göra dem besvikna.

Nixons glömda folk associerade till president Franklin D. Roosevelt, som introducerade det glömda folket i den amerikanska politiken då han lanserade det ekonomiska åtgärdsprogrammet New Deal 1932. Det glömda folket var enligt Roosevelt de som drabbats av den ekonomiska depressionen och en uppmaning till solidaritet mellan olika samhällsgrupper. Nixon och Trump sätter sina glömda folk i motsatsställning till afroamerikaner respektive invandrare med syfte att bygga murar och så splittring. Det finns flera samtida exempel på hur populister anknyter till attraktiva nationella politiska identiteter. Marine Le Pen presenterar Front National som det parti som bäst kan försvara "laicite", idén om den sekulära staten, som hotas av multikulturella idéer och främmande kulturer. Jimmy Åkesson hävdar att Sverigedemokraterna är det "svenska folkhemmets" mest trovärdiga försvarare då andra politiker låtit det förfalla. Invandringen har urholkat välfärden för svenskarna, och bidragit till otrygghet. Populister har varit framgångsrika med att kidnappa och omformulera politiskt attraktiva begrepp till sin egen fördel.

Ursprungligen härrör termen "det glömda folket" från den amerikanska sociologen William Gray, som 1883 skrev essän "The Forgotten Man" om den vanliga människan som betalar sin skatt och lyder överhögheten. I stället för frihet görs den glömde mannen till ett offer för sociala reformivrare och filantroper, som tror sig veta bättre vad han behöver än han själv.

Det glömda folket är inte unikt finskt. Det är en universellt gångbar tankefigur. Det finns lite varstans där populistiska entreprenörer kan appellera till missnöjda väljare, som känner sig svikna av de etablerade politiska partierna. Det är ingen händelse att populismen med sina anpassningsbara och kameleontiska föreställningar om ett mer genuint folk skördat framgångar. I takt med att väljarna allt mindre har känslomässiga band med ett specifikt parti, eller röstar enligt klass, kan nya konstellationer av väljare mobiliseras.

De glömda folken är flera i den samtida populismen. Det demokratiska folket som inte längre styr sig själva då politikerna fjärmat sig från medborgarna och makten flyttats till EU. Det egna folkets traditioner och välfärd hotade av invandring och främmande kulturer, och inte minst de politiska eliternas välvilliga inställning till öppna gränser. Folket som den ärliga, hårt arbetande finländaren, vars åsikter om invandring, homosexualitet, global uppvärmning och jämställdhet föraktas av det vänsterliberala etablissemanget. Idéer om glömda folk speglar längtan om återupprättelse. Vägen framåt är inte att ängsligt snegla i backspegeln och underblåsa konstgjorda motsättningar. De gamla politiska partierna har stått handfallna inför populismens nostalgiskt tillbakablickande löften. Vad politiken behöver i tider av förändring är förmågan att staka ut vägen framåt, att kunna blicka runt hörnet. Konkret politik för att möta social ojämlikhet och växande klyftor, men också visioner om framtidens samhälle – lokalt och globalt.

Ann-Cathrine Jungar är jakobstadsbördig forskare i högerpopulism vid Södertörns högskola i Stockholm.

Ann-Cathrine Jungar Jakobstadsbördig forskare i högerpopulism vid Södertörns högskola i Stockholm

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning