Det franska kollektivet imponerar

Någon må kalla den franska fotbollen för "anti-fotboll" eller annat dylikt men Les Bleus spelar endast för seger och gör det utmärkt för tillfället. Belgien får se sig i spegeln efter semifinalförlusten.

– Jag hade hellre förlorat mot ett lag som Brasilien som åtminstone vill spela fotboll, säger den belgiska målvakten Thibaut Courtois till belgiska Sporza efter semifinalförlusten mot Frankrike.

Kommentarer i stil med Courtois och hänvisningar till "anti-fotboll" flödade ur det belgiska lägret efter att dammet lagt sig. Belgarnas frustration är förståelig, men samtidigt fullständigt löjlig.

Att Frankrike ställde upp defensivt och satsade på kontringar kunde största delen av fotbollsvärlden lista ut utan större problem – även belgarna med tränare Roberto Martínez i spetsen. Ändå lyckades inte De Röda Djävlarna producera något speciellt och något extra i anfallet och stötte huvudet i den franska försvarslinjen gång på gång.

Belgarnas taktik grundade sig i stor utsträckning på inlägg till target-spelarna Romelu Lukaku och Marouane Fellaini, men då det franska försvaret lett av Raphaël Varane och Samuel Umtiti som är utmärkta luftförsvarare klarade av dessa bollar såg den belgiska offensiven rätt så blek ut.

Lagets andra vapen, Eden Hazard, är en spelare som är kapabel av att producera magi med vassa dribblingar och löpningar, och franska Benjamin Pavard fick se sig passerad flera gånger, men i semifinalen blev Hazard mycket ensam. Kevin de Bruyne saknades totalt i det belgiska anfallet – mycket tack vare de franska mittfältsmotorerna N'Golo Kanté och Blaise Matuidi.

Kanté kan man inte prisa nog. Han är en spelare som kan göra livet miserabelt även för de vassaste anfallarna utan att åskådarna lägger märke till det. Hans förmåga att placera sig rätt för att stoppa anfall är otrolig och de öppnande passningarna från bottnen på mittfältet har ibland nästan Pirloaktiga drag.

Men det den franska tränaren Didier Deschamps lyckats bäst med är att skapa en identitet för det franska laget. En identitet där hela laget försvarar tätt och helhjärtat. Anfallaren Olivier Giroud har inte lyckats med målskyttet på 497 minuter i turneringen, men sliter och armbågas för bollar obetingat. Antoine Griezmann, vars värmekarta visar att han rörde sig nästan enbart på egen planhalva mot Belgien, pressar ödmjukt och klagar inte trots att han inte har möjligheten att styra och ställa med bollen. Paul Pogba spelade ytterst defensivt och fann sig tidvis i rollen av en tredje mittback i linje med Varane och Umtiti för att hjälpa till med inläggen som skickades mot Lukaku och Fellaini.

Det är stora egon som Deschamps har fått att spela ihop, men om någon så är det just han som klarar av det, med erfarenhet från att vara själv med och vinna VM som spelare 1998. Den 49-åriga fransmannen vet att det är ett starkt kollektiv som krävs för guld och att ett mästarlag är ett lag med stort L.

Det hela tyder på ett väldigt disciplinerat Frankrike som har endast ett mål: att vinna – oavsett om spelet är nätt eller inte. Och så ska det vara. Det går inte att beskylla lag för att spela noggrant och defensivt då avsikten är att ta hem det största priset fotbollen kan utdela. Under de senaste sju VM-finalerna har det endast en gång gjorts fler än två mål under ordinarie speltid och så lär det bli även i år – åtminstone då Les Bleus har sitt att säga.

Ville Bengs Reporter