Det första steget

Bild: Seilo Ristimäki

För många föräldrar kan blotta tanken på att föra sitt barn till en konsert eller teaterföreställning kännas övermäktig. Då behövs andra mekanismer, skriver Emilie Gardberg.

Jag växte upp i en familj där klassisk musik och konst ställdes framför mycket annat, och pianolektioner var viktigare än kompisars födelsedagskalas. Jag kan alltså aldrig veta hur det är att inte ha fått vår västerländska konstmusik som en självklar del av uppväxten.

Trots föredömlig musikfostran var det inte genast som musiken blev min egen, men via diverse omvägar sökte jag mig småningom stadigt och villigt till den klassiska musiken. Det fanns något så starkt i det uttrycket att intresset att lyssna väcktes åter och åter.

Det största klivet in i kulturens värld eller rum är det allra första. Har man en gång kommit över tröskeln så finns platsen där – man kan enkelt kliva in igen. Många föräldrar och lärare är redan i nuläget måna om att lyfta fram konsten i barnens liv, men många är också de barn vars föräldrar aldrig själva kommit över tröskeln. Då kan blotta tanken på att föra sitt barn till en konsert eller till teatern kännas övermäktig.

Suomen kulttuurirahasto och Svenska kulturfonden satsar under de tre kommande åren stort på elever i åttonde klassen: de ska garanteras två kulturupplevelser med specialpengar under sitt åttonde skolår. Jag väntar med spänning på att se vad denna satsning på kultur kommer att ge i framtiden. Kommer detta, för flera första, steg in i ett kulturhus att bredda vägen för starkare och ivrigare kulturkonsumenter och ett jämbördigare, mera uttrycksfullt samhälle?

För oss som arbetar med kultur är det allt viktigare att verkligen berätta om vad vi gör, att levandegöra konsten och konstnärerna. Någon gång innan jag kom att börja jobba som intendent för Åbofilharmonikerna varnade man mig för att orkesterns musiker inte var intresserade av att stiga ut ur sin sal, att synas och höras på gator och torg. Jag tror inte att det stämde då, och det har definitivt inte stämt under senare år, då orkestern med stor iver deltagit i musicerande i såväl slott som koja.

Det är nödvändigt att vi ytterligare sänker de här trösklarna, och att vi gör det med stor glädje och iver. Hur kan någon hitta symfonimusiken om den inte syns? Musiken hörs i vår vardag, men kan ändå vara osynlig för lyssnaren. Vilken glädje jag har känt då spelentusiaster kommit till oss för att höra musiken från World of Warcraft eller Conan the Barbarian och insett att en stor del av den fantastiska spelmiljö som de älskar finns i en symfoniorkesters händer! Steget från spelmusik till symfonikonsert är inte långt.

Det som sker i symfonikonsertsalen, eller på orkesterns gästspel i köpcentret, vid åstranden eller i domkyrkan, är att människors emotioner finner ett uttryck. Att för ett ögonblick hänge sig åt lyssnande gör oss gott. Genom konsten kan vi bearbeta våra känslor, kommunicera och uppleva tillsammans. Sådant behöver vi allt mer i dag då vi ränner runt i vår uppkopplade tillvaro.

Nu då våra åttondeklassare ska få en extra dos kulturfostran känner jag stor tillförsikt. Jag minns så levande hur ett musikstycke eller en teaterpjäs kunde uppta mitt inre och förändra mina tankegångar. Ja, det händer fortfarande.

Emilie Gardberg kolumnist

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Med sikte på en hållbar framtid – ingenjörerna visar vägen

Mer läsning