Det finns viktigare yrken än kulturarbetare

Precis som jag själv tidigare påpekat (Coronan bör inte jämföras med säsongsinfluensor HBL 26.7) och som Trygve Söderling skriver (Kulturens försvarare verkar ha tappat all markkontakt HBL 2.9): "När man svepande talar om 'kulturbranschen' är det dessutom skäl att minnas att pandemin slagit mycket ojämnt mot genrerna."

Och liksom Söderling reagerade jag starkt på Kaj Korkea-ahos "Vänstern skjuter kulturarbetare på öppen gata" (HBL 31.8). Även om jag förstår Korkea-ahos känslor och syften, var krönikan nog lite för mycket av soppkok på en spik, med agenda att korsfästa regeringen Marin.

Här tänker jag inte referera till annat än Korkea-ahos stycke: "Visa mig en regering i modern tid som skulle ha behandlat en grupp av befolkningen sämre än regeringen Marin har behandlat kulturarbetarna? Haveriet är fullständigt och förödmjukande. Och riktat dessutom, med ofattbar precision, rakt mot kärnväljarna som gett denna regering sitt mandat. Vi är många som regeringen Marin skjutit i magen på öppen gata."

Jag kunde påstå, att den här svadan ger uttryck för en korrupt tanke om demokrati, men låter snällt bli. Korkea-aho refererar förstås till Donald Trumps uttalande. Men eftersom vi alla vet hur det går/gått till "over there", är jämförelsen rätt magstark; det är faktiskt skillnad på att verkligen få några kulor i mellangärdet och att få fortleva utan att tarmarna väller ut.

Det är knappast första gången som så kallade kärnväljare fått det svårt under en regering de varit med om att rösta fram. I vilket fall som helst är den regering som för Korkea-aho varit "sinnebilden av progressivitet" inte just mer än uppvärmd skåpmat, eftersom den är hoprörd av SFP, Centern, Gröna förbundet, SDP och Vänsterförbundet.

Frågan är, huruvida kulturarbetare kan läsa texter, på vilket sätt de gör det, vill göra det.

Söderling utgår från Korkea-ahos krönika, med samma sorts reaktioner som jag upplevde. Och jag tycker själv att kulturen förtjänar att uppskattas vida mer än för fina siffror i den ekonomiska statistiken. För som Söderling påpekar, finns det en massa godis och andra mindre hälsosamma och sämre grejer man i så fall kunde höja till skyarna.

Jag tycker verkligen inte att det är spott och spe att som Söderling tycka "ibland får man intrycket att kulturens försvarare tappat all markkontakt och bortser från att det trots allt är viktigare med till exempel sjukvårdspersonal under en kris, för att inte tala om jordbrukare, busschaufförer, butiksarbetare".

Visst, jag tycker om kultur, jag ordnar kulturtillställningar etcetera. Men nog är andra yrken viktigare, mera primära för mitt välbefinnande och min möjlighet att existera, än mitt eget – vilket jag just utifrån mitt värv som kulturarbetare borde ha förmåga att kunna inse (annat vore ju skamligt).

Möjligen är ordet lyx ett alltför rött skynke (en vänsterfana), som i Söderlings mening: "Kultur är inte 'nyttig', den är en lyx." Själv skulle jag påstå, att jag lever omgiven av lyx, rent vatten att dricka och tvätta sig i, natur, kultur, mat på bordet. Ändå borde man kanske inte ta det ordet i sin mun, det kan ju rentav föra tankarna till begrepp som "kapitalistsvin".

Och i vilket fall som helst ger Söderling ros, inte ris, för vi unnar oss kultur "till den grad att den kan sysselsätta hundratusentals personer. Att påminna om det är inte att nedvärdera kulturen, tvärtom. Vi är rika eftersom vi har tid och råd med någonting utöver smör på brödet, och i det långa loppet är denna lyx skillnaden mellan slaveri och liv."

Kanske Söderlings formuleringar inte fallit alla i smaken. Men liksom på teater är det kanske ändå meningen att inte bara stirra sig blind på formuleringar, utan att också försöka se avsikt och andemening. Det gjorde jag visserligen med Korkea-ahos krönika. Bara det att det ovan citerade stycket blev för mycket av felriktade och skarpa skott.

Gunnar Högnäs Åbo

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Så kan valet av lån påverka din ekonomi

Mer läsning