Det finns mera än bara en musikkanon – publiken har rätt att bli bekant med den försummade repertoaren

Kanoniseringen har utestängt otaliga tonsättare från arenorna under århundradenas lopp. Om vi begriper hur kanonen uppkom kan vi också sträva efter att utvidga repertoaren, skriver Veijo Murtomäki och Timo Virtanen i sitt debattinlägg. Bild: Visualisering/HBL

Att helt frivilligt begränsa den rika och mångfaldiga repertoaren och utesluta författare och konstnärer från arenorna vore helt obegripligt inom bildkonsten och litteraturen, skriver professorerna Veijo Murtomäki och Timo Virtanen i ett debattinlägg apropå den västerländska konstmusikens kanon.

RSO:s chefsdirigent Hannu Lintu försvarar sin syn på könsbalansen och den västerländska konstmusikens kanon i Wilhelm Kvists artikel i HBL 4.9. All heder åt Lintu för att han ofta valt att ta upp intressanta, centrala och dock tämligen sällan hörda verk speciellt från 1900-talsrepertoaren på RSO:s program och för att han tog upp Louise Farrencs uvertyr på säsongens första konsertprogram (även om orsaken till valet var: "för att hon tydligt speglar [hennes manliga och berömda kollegas] Berlioz samtid"). Ändå skulle vi vilja yttra några synpunkter rörande "kanonen" i synnerhet.

Kanske det mest typiska argumentet för att favorisera verk ur kanonen är just det som vi fick läsa i artikeln: kanonen inbegriper "mästerverk" som en "kollektiv svärmintelligens" eller "historien" har rankat mera hållbara och värda att uppföra än andra, än i dag. Som exempel nämns Beethoven och Sibelius. Apropå dessa två namn: hurdan och hur berättigad är "kanonen" i deras produktion? Hur förtrogen är publiken egentligen med Beethovens eller Sibelius produktion utöver några relativt få (orkester)verk som upprepat förekommer på konsertprogrammen?

Läs också: Hannu Lintu: "Nog kan man alltid lyfta fram intressanta undantag, men inte på bekostnad av mästerverken"

Den starkaste bildningen av "den västerländska musikens kanon" började i 1820-talets Tyskland. Man ville försvara sig emot utländskt, framför allt italienskt, inflytande (Rossini). Genom 1800-talet förstärktes en ultranationalistisk tendens, som framhävde den tyska musikens betydelse som den enda riktiga, "djupa" och "seriösa" musiken, som andra länders musik inte kunde mäta sig med.

Detta ledde till en tendens att utesluta inte bara utländsk musik från kanonen, men också musik av så kallade "Kleinmeister", kvinnor, personer av olika etnicitet, tonsättare av böhmiskt ursprung – även om de hade varit respekterade aktörer i det tysk-österrikiska musiklivet – och slutligen judiska kompositörer. Kanonen blev ett instrument för segregation av tonsättare och andra musiker.

Utöver den tyska nationalismen är orsakerna till kanoniseringen – de sociala, politiska, geografiska, historiska och ideologiska – otaliga och komplicerade. Klart är dock, att kanonen inte är någon "naturlag" eller resultatet av en rättvist utsorterande svärmintelligens. Fenomenet har inte alltid och överallt sett likadant ut, utan har förändrats med tiden och varierat geografiskt. Man borde inte ens tala om "en kanon", i singularis.

I Storbritannien ser man inte i denna dag att det skulle finnas många nämnvärda tonsättare mellan Purcell och Elgar eller Britten. I Frankrike hyllas barocktidens klaver- och operamusik, medan 1800-talsrepertoaren före Debussy och Ravel har väckt svalt intresse – med några undantag (Berlioz, Franck, Saint-Saëns). Och självaste Sibelius position i den västerländska musikens kanon har inte varit och är inte ens i dag självklar överallt i vår världsdel.

Ett liknande fenomen som den västerländska musikens kanon vidkänns knappt inom andra konstarters historia. Att helt frivilligt begränsa den rika och mångfaldiga repertoaren och utesluta författare och konstnärer från arenorna vore helt obegripligt inom dessa konstarter – åtminstone utanför totalitära diktatoriska statssystem och deras diskriminerande kulturpolitik.

Publiken har helt enkelt rätt att bli bekant med den försummade repertoaren. Den inkluderar såväl de kvinnliga tonsättarnas verk (bland annat de tre symfonierna av Louise Farrenc, de symfoniska dikterna av Augusta Holmès, Gaeliska symfonin av Amy Beach) som musik av Mozarts och Beethovens många fina samtida (bland annat Dittersdorf, Vanhal, Kozeluch, Eberl, Eybler) och de talrika "förglömda" tyska, franska, engelska, skandinaviska och finska romantikerna som fortfarande står i skuggan av De Stora.

Läs också: Kulturdebatt: Symfoniorkestrarna är den patriarkala kulturens sista fäste

I dag, om vi begriper hur och varför kanonen uppstod, hur den fungerar och påverkar vårt musikliv och vårt tänkande, kan vi sträva efter att utvidga repertoaren och inte fastna i det som tidigare ansetts som det enda goda och värda att bevara. Musiken erbjuder oss flera äventyrsresor än den redan bekanta som kanonen kan erbjuda – utan att åsidosätta Beethoven eller Sibelius.

Veijo Murtomäki

professor emeritus i musikhistoria, Konstuniversitetets Sibelius-Akademi

Timo Virtanen

professor (h.c.), Jean Sibelius samlade verk, Finlands musikarv

Trädgårdsstaden har kvar sin charm

På 1950-talet gjorde den moderna trädgårdsstaden Hagalund finländsk stadsplanering världsberömd. I dag är det både gammalt och nytt boende som får bostadsköpare att vända sina blickar hitåt. 3.9.2019 - 09.17

Mer läsning