Det finns inga trollkonster

I regeringens arbete har sysselsättningen fått en nyckelroll. Det finns en bred enighet i hela samhället om sysselsättningens betydelse, men inte om metoderna.

Regeringen Sipiläs målsättning är en sysselsättningsgrad på 72 procent. Det behövs ungefär 120 000 nya jobb för att nå dit. I dag är sysselsättningsgraden 68,5 procent.

Det råder ingen större politisk eller ideologisk oenighet om sysselsättningens betydelse. Om fler arbetar, betalar också fler skatt och färre behöver arbetslöshetsersättning, arbetsmarknadsstöd eller utkomststöd. Statens inkomster ökar och utgifterna sjunker om fler jobbar. Det blir lättare att finansiera välfärden. Det vinner alla på.

Den stora frågan är vilka metoder man ska använda för att uppnå en bättre sysselsättning. Och hurudana villkoren ska vara – för dem som ska sysselsättas och för dem som är arbetslösa. Och för företagen som förhoppningsvis ska skapa jobben.

I grunden handlar det om vilken sorts samhälle vi vill ha. Statssekreterare Martti Hetemäki sa i en intervju i Helsingin Sanomat häromdagen att Finland måste acceptera mera låglönejobb och högre inkomstskillnader. Han hänvisade till Sverige och Danmark som exempel på länder med högre sysselsättning och ökande inkomstskillnader. Hetemäki har fått mothugg beträffande situationen i åtminstone Sverige.

Men sysselsättningsgraden i Sverige är högre än hos oss, det kan inte bestridas. Där satsar staten också mycket mer på att sysselsätta arbetslösa – hela 200 000 personer jobbar med statligt stöd. I Finland är motsvarande siffra 25 000 men skulle vara 100 000 om vi hade lika stora offentliga satsningar på sysselsättningen som i Sverige och beaktar att vår arbetskraft är mindre.

Martti Hetemäkis utspel om att vi behöver fler låglönejobb är också kontroversiellt. Det finns väldigt lite kunskap om vad en större marknad med låglönejobb i Finland skulle kunna betyda. Enligt Rita Asplund, erfaren forskare på Näringslivets ekonomiska forskningsinstitut Etla, har vi över huvud taget i Finland inte satsat på arbetsmarknadsforskning sedan slutet av 80-talet. Ändå har arbetsmarknaden sedan dess förändrats otroligt mycket. Asplund påpekar att en satsning på låglönejobb rimmar illa med den nordiska välfärdsmodell det finländska samhället har ansett sig vara.

Som en språngbräda in i arbetslivet fungerar låglönejobb bra. Problemen uppstår om människor tvingas acceptera sådana jobb, utan att det finns någon möjlighet att utvecklas och gå vidare.

Termen låglönejobb indikerar också att lönen är så låg att den kanske inte går att leva på, särskilt inte i huvudstadsregionen. Vill vi ha ett samhälle där fler jobbar, men en del inte får en lön de kan leva på? Går den ekvationen ihop samhälleligt, socialt eller ens ekonomiskt?

Politiskt är regeringen och särskilt finansminister Petteri Orpo (Saml) pressade. Som färsk partiordföranden har han utlovat nya åtgärder för att förbättra sysselsättningen och dem måste han leverera.

Å andra sidan beslöt regeringen om en hel rad åtgärder i våras i samband med budgetramarna. Få av dem, om ens några, har ännu verkställts.

En allmän tippning är att regeringen vid budgetförhandlingarna går vidare med några av de åtgärderna men att nya presenteras i vår vid regeringens halvtidsgranskning.

Susanna Ginman Chef för opinionsavdelningen

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Skall man beakta FN:s hållbarhetsmål när man väljer utbildning?

Mer läsning