”Det finns hopp för oss, men inte obegränsat”

Rolf Edberg (1912-1997) var en humanist och miljökämpe som i sitt händelserika liv också hann engagera sig för utbildningen i humanekologi vid det som i dag är Tölö gymnasium. Här syns han i Jotunheimens nationalpark 1979. Bild: Jörgen Edbergs fotoarkiv

Ungdomarna som demonstrerar för klimatet ger hopp. Anna Lena Bengelsdorff minns författaren och diplomaten Rolf Edbergs humanistiska infallsvinkel och ekologiska perspektiv på världens stora frågor.

En gång i slutet av 1970-talet ställde jag i ett prov i en abiturientklass frågan om en ökande bruttonationalprodukt ofelbart leder till höjd levnadsstandard? Efter provet diskuterade vi saken och kom till att begreppet levnadsstandard inte alltid är liktydigt med livskvalitet. Det var också lätt för eleverna att konstatera att mycket beror på vad det är som höjer bruttonationalprodukten.

Det allmänna välbefinnandet, det vi kunde kalla livskvalitet, ökar om man till exempel satsar på att höja kunskapsnivån i landet och ser till att alla hänger med, också om det är svårt att mäta och inte betalar sig genast. Det var inte heller svårt att inse att onyttig och rentav fördärvlig produktion visserligen kan höja bnp och kanske också levnadsstandarden mätt i pengar, men samtidigt leda till att livskvaliteten sjunker.

Diskussionen var livlig och som alltid när man diskuterar med unga människor lär man sig lika mycket själv. En gratisförmån i lärarbranschen.

"Kan det här komma i realprovet?" undrade en elev som möjligen eftersträvade en omedelbar nytta av sina ansträngningar. Kanske om tio år, trodde jag. Det tog faktiskt litet längre tid.

Jag kom att tänka på den här diskussionen när tiotusentals ungdomar världen runt marscherade för klimatet en marsdag år 2019. Samtidigt mindes jag ett uttalande av den svenske författaren, politikern och diplomaten Rolf Edberg.

I slutet av november 1977 höll Edberg ett föredrag på Helsingfors svenska arbetarinstitut. Edberg var känd som en fängslande talare och förde som vanligt fram många tänkvärda saker. Men det var framför allt ett yttrande jag lade på minnet.

Edberg uttalade sin frustration över hur svårt det är för politiker att spänna blicken längre framåt än till nästa val. Eftersom stora reformer oftast innebär kostnader och besvär i initialskedet, är det omöjligt att plocka billiga politiska poäng på dem i början. Eftersom fördelarna av en reform blir skönjbara först långt senare, måste en politiker ha mod och beredskap att avstå från kortsiktig framgång för att våga arbeta för nödvändiga förändringar.

Edberg sade sig hoppas på ungdomen. Han konstaterade att musik, mode och annat som unga människor tar till sig, snabbt kan få genomslag över hela jorden och att han räknade med att samma sak skulle ske en dag i framtiden då unga engagerar sig för något verkligt viktigt: "Då lovar jag att det börjar hända saker".

"Ni tror kanske inte på mig", minns jag att han sade, "men om jag för drygt en vecka sedan hade sagt att Anwar Sadat skulle komma att resa till Knesset i Israel och träffa Golda Meir och föra fredliga diskussioner med premiärministern Menachem Begin så skulle ni inte ha trott det heller".

Anwar Sadat hade oväntat, som förste arabledare, rest till Israel för officiella förhandlingar bara ett par dagar tidigare.

Vem var Rolf Edberg?

Född 1912 i Värmland, författare, politiker och diplomat. Som journalist vid flera dagstidningar var han känd för sin beredskap att alltid ta till sig ny information. Man har kallat honom en sökare som i dagliga händelser ständigt spanade efter en djupare sanning om människan i hennes miljö.

Som representant för socialdemokraterna i Sveriges riksdag mellan åren 1941 och 1956 blev han känd som ifrågasättaren, som i alla sammanhang vägrade godkänna tanken på en enda existerande lösning.


Edberg var med i bildandet av FN och var den som såg till att vi 1952 fick passfrihet i Norden. Hans engagemang för miljön bidrog till att FN anordnade sin första globala miljökonferens i Stockholm år 1972. Två år senare utnämndes han till filosofie hedersdoktor vid Göteborgs universitet och 1976 tog han plats i Vetenskapsakademien.

Det som framför allt gjorde honom internationellt känd var essäböckerna Spillran av ett moln (1966), Vid trädets fot (1971), Brev till Columbus (1973) och Dalens ande (1976) som översattes till flera språk. I dem belyser Edberg vår tids hot mot människans livsmiljö och manar med en humanistisk infallsvinkel och ett ekologiskt perspektiv till besinning. Han var oerhört beläst och de litterära klassikerna blev en plattform för hans sociala engagemang.

"Det finns obegränsat med hopp, men inte för oss", citerade han i talarstolen Kafka – men vände sedan orden i en mer optimistisk, men ändå allvarlig riktning: "Det finns hopp för oss, men inte obegränsat."

När den humanekologiska linjen vid det som i dag är Tölö gymnasium inledde sin verksamhet på nittiotalet hörde "ett brev till Columbus" till inträdesprovet, inspirerat av Edbergs bok där han i en serie brev riktade till det tidiga 1500-talets Columbus skildrar vad som skett på klotet sedan kontinenterna länkades samman.

Jag insåg att några av de synpunkter ungdomarna presenterade underströk det Edberg sagt i sitt föredrag ungefär femton år tidigare, och skickade några av svaren till honom.

Vi fick omedelbar respons. Edberg fann det uppiggande och häftigt att ungdomen tog sig en roll. För att hjälpa oss på traven i vår verksamhet skänkte han oss en restupplaga av sin bok Ett hus i kosmos. Och han glömde inte bort oss utan följde intresserat med hur vi "klarade oss".

"Jag kan inte tänka mig något värre än unga människor som inte känner att de har någon uppgift", sade han i en intervju och konstaterade att det ligger dynamit i arbetslöshet, framför allt i ungdomsarbetslöshet. Där finns en grogrund för rasism och olika våldsläror: "Om man känner att samhället inte har behov av en, hur ser man då på samhället?"


Jag är övertygad om att Edberg hade varit lycklig över att se hur den ungdom, som han satte så stort hopp till, nu rör på sig. Jag är också övertygad om att han skulle ha ett och annat att säga om vårt sätt att hantera flyktingfrågan. Jag tror att Edberg hade uppmanat våra beslutsfattare att ställa sig frågan hur man bäst bekämpar det man är rädd för, våldsbenägenhet och terrorhandlingar. 


Sker det genom att behandla unga människor med ett ofta traumatiskt förflutet som problemavfall, genom att låta dem gå utan vettig sysselsättning eller genom att i åratal låta dem vänta på asylbeslut som i de flesta fall är negativa? Eller finns det möjligen förnuftigare lösningar? Jag tror att jag vet vad Rolf Edberg skulle ha svarat.


Anna Lena Bengelsdorff

En nästan skuldfri bostad ger dig flera möjligheter i din ekonomi

Ett omvänt bostadslån innebär utnyttjande av den förmögenhet man har fast i sin bostad. Om man känner att pensionen inte räcker till och besparingar sitter i väggarna, kan man frigöra medel genom att ta banklån på upp till hälften av bostadens värde. 25.4.2019 - 10.46