"Det finns beredskap för ett värdigt minnesår"

I Sirpa Kähkönens nya bok "Hugo 1918" får vi ovanligt konkreta och personliga inblickar i misären i fånglägret i Dragsvik.

"... om du bara såg de högar som dagen i ända forslas av två hästar ungefär 40 lik i genomsnitt för båda om ens det är tillräckligt", skrev den röda fången Hugo Enbom, svårt sjuk i recurrensfebern som härjade i fånglägret i Dragsvik sommaren 1918 till sin hustru Jenny.

– En återkommande figur i breven och minnena från den här tiden är "om du bara såg", "du kan inte föreställa dig", "ingen kan tro hur det är", säger Sirpa Kähkönen.

Historikern Sture Lindholms studier av inbördeskriget i västra Nyland och om fånglägret i Ekenäs utgör en relativt färsk grund för förståelsen av det som hände där för 100 år sedan. När Skötselföreningen för röda fångars minnesmärke i Ekenäs ville hedra minnesåret för inbördeskriget med en bok vände man sig till Kähkönen, som beslöt sig för att söka en annorlunda, mikrohistorisk angreppsvinkel. Hon fick tillgång till ett familjearkiv med brev skrivna först i lägret i Brahestad och sedan Ekenäs under våren och sommaren 1918, av en man vid namn Hugo Enbom, som dog i september samma år, 25 år gammal. Kring Hugo lyckades Kähkönen sedan spåra upp flera medlemmar av släkten Enbom, av vilka en del förfinskat sina namn till Enne.

"Aldrig i livet vill jag glömma!"

Boklanseringen äger rum i Tarja Halonen-salen i Paasitorni, den socialdemokratiska arbetarrörelsens tidigare högborg i Hagnäs i Helsingfors. På plats finns också den socialdemokratiska riksdagsledamoten Maarit Feldt-Ranta, och Gunilla Hemming som står för den svenska översättningen av den tvåspråkiga boken.

– Det finns så pass lite skrivet om inbördeskriget på andra språk än finska så vi tyckte det var viktigt att ge ut boken också på svenska, säger Feldt-Ranta, som är ordförande för Skötselföreningen och fjärde generationens Raseborgsbo. Förutom det lokalhistoriska intresset har hon också en mycket personlig anknytning till inbördeskriget; hennes farfarsfar arkebuserades 1918 i Västankvarn Ingå.

Med på lanseringen finns också Hugo Enboms sondotter Eija Mäkinen, som hittade breven i sin mors kvarlåtenskap, långt efter fadern Veikkos död. Inbördeskrigets följder hade traderats inom familjen som betydelsediger tystnad och små men tunga minnesfragment.

– När jag första gången läste breven som min farfar skrev till farmor från fånglägret i Ekenäs kände jag skräck, det gjorde så ont. Men när folk sa "glöm det, det var ju för så länge sen", så tänkte jag alltid: "Aldrig i livet vill jag glömma det onda som gjorts mot mina närmaste", säger Eija Mäkinen.

Radikalisering, brutalisering

Ett ord som Kähkönen ofta använder när hon talar om krigets följder är "radikalisering". Den följde av den oerhörda vedergällningen som urskillningslöst drabbade de verkliga eller falskeligen misstänkta röda, oavsett om de gjort sig skyldiga till något eller inte, och av det stigma som deras familjer, också deras barn, fick leva med under de följande decennierna.

Hela samhället hade brutaliserats.

– 1920-talet var också ett oerhört våldsamt decennium. Antalet mord, dråp, misshandelsfall, fall med politiskt motiverat våld och slagsmål på offentliga platser och arbetsplatser sköt i höjden. De unga män som var tonåringar under inbördeskriget hade lärt sig att konflikter löses genom brutalt våld och hämnd, konstaterar Kähkönen.

Slutskedet av arbetet med boken var mycket tungt, säger hon, "för inför de här människoödena kan man bara känna sorg".

– Men samtidigt kan man känna hopp, och växande tilltro till hur vi lärt oss behandla varandra som medborgare och människor, säger hon. Också Maarit Feldt-Ranta talar om det goda bemötandet som Skötselföreningen fått i sina förberedelser av det evenemang som vid sidan av boken skall högtidlighålla minnet av de nästan 3 000 som dog i Ekenäs och är begravda i Finlands största massgrav. Den nionde juni arrangeras minnesevenemanget "Vägen till Ekenäs", med en ceremoni vid de röda fångarnas minnesmärke i Dragsvik följt av ett seminarium i Dragsvik garnison, med Sirpa Kähkönen, Sture Lindholm, kaptenlöjtnanten och författaren Timo Laurila och rättsodontolog Helena Ranta som talare.

– Vart än vi vänt oss – till ärkebiskop Kari Mäkinen, statsministern, Nylands brigad eller Raseborgs stad – har vi upplevt samma lyhörda, lyssnande stämning. Det känns nu som om det inte längre fanns förbjudna frågor och dörrar som är omöjliga att öppna. Det verkar äntligen finnas en beredskap för ett värdigt minnesår, i en anda av sanning och respekt, säger Feldt-Ranta.

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33