Det faustiska dilemmat lever i vår tid

Per Mattsson som Pudeln och Thérése Brunnander som Iris Wagner i Dramatens uppdaterade Faust. Bild: Sören Vilks

Dramatens nutidsversion av Faust är inte bara angelägen, utan också paradoxalt trösterik.

Jens Ohlin och Hannes Meidal: Faust. Regi: Jens Ohlin. Scenografi, ljus: Susanna Hedin. Musik: Foad Artabi. På scenen: Thèrése Brunnander, Per Mattsson, Razmus Nyström, Frida Österberg, Hannes Meidal, Magda Ana Gil de Melo.

Dramaten, Elverket 20.11.

I Dramatens uppsättning av Faust är Faust redan död, likaså Gretchen. Det olyckliga dramat om att sälja sin själ lever vidare i deras gemensamma barn Nepomuk (Frida Österberg), som ålar på otympliga bockfötter och ropar i källarvåningen i ett "hus" som är allegori för vårt samhälle och vår tid – en tid som pågått i 24 år och sedan Thomas Manns roman Dr Faustus med musikern Adrian Leverkühn som huvudperson utkom.

I Jens Ohlins och Hannes Meidals nyskrivna enaktare är Iris Wagner (Thèrése Brunnander) arvtagare till den faustiska musikern. En ung Zeitblom (Razmus Nyström) dyker upp för att presentera sig och sina talanger, först ymnigt kallsvettig, senare uppfläkt exhibitionistisk med Nepomuks förlorade hjärtmedaljong dinglande på bröstet. I soffan sitter en luggsliten Mefistofeles alias Pudeln (Per Mattsson), och paret Magda (Ana Gil de Melo) och Valentin (Hannes Meidal), berättelsens tjänare, dyker upp för att kommentera handlingen.

Föreställningen inleds med en introduktion där publiken får ett kort sammandrag: Faust har faktiskt levat och Philip Marlowe har gjort ett drama om honom som Goethe såg som kasperdocksteater som barn. I decennier ruvade han sedan på sin version. Bergtagen blev Manns uppföljare till myten.

När ridån går upp på Dramatens lilla scen Elverket riktas strålkastarna på publiken. Ohlins och Meidals drama är i hög grad replikdriven och Ohlins regi är, rätt följdriktigt eftersom han är en av författarna, gjord med lätt hand men enhetlig och styrd. Tanken är att visa hur det faustiska dilemmat fortlever i vår tid. Alkemisten och konstnären må vara döda (?), men vår vilsenhet i dilemmat att å ena sidan inte vilja nöja oss med att leva för att enbart äta och sova, och å andra sidan tänja på gränserna för vårt vetande så att det ständigt drabbar andra. Det finns alltid de som tar upp tråden, en Iris Wagner och en Zeitblom. De är gränslösa personer, men de gestaltas av Brunnander och Nyström med besinning. Valentin och Magda kan ständigt hänvisa till att det som sker egentligen händer någon annanstans i huset. Zeitblom blir uppmanad att gå ner i källaren, men gör han det? Vi tenderar att undvika direkt konfrontation med den vi exploaterar.

Reinkarnationer

Faust förekommer i ständigt nya reinkarnationer och hänvisningar. Replikerna, de uppdykande rollpersonerna och musikslingorna återkommer också i olika ordningsföljd och blir teman i olika variationer. Faktiskt minns Per Mattsson inte alltid hur repliken faller, "in från höger" eller "in från vänster", i den föreställning jag ser.

Pudeln har sina ögon målade på sina ögonlock, Nepomuk har förtejpade ögon, som en dimmig blick, och scenen flödar i ljus som kommer från olika håll, ändå i ett ymnigt, enhetligt flöde. Skådespelarna ses konsekvent rakt framifrån, så att säga på ett mellanplan. Magda och Valentin är klädda först i genomgående rött, sedan i svart och sist i vitt. Här framstår vitt snarast som frånvaron av innehåll, inget eftersträvansvärt.

Redan introduktionen pekade på sanningen att det är omöjligt att förändras och förändra om man ständigt hänvisar skulden till någon annan, som finns i en annan del av huset.

Man kunde tro att den här kedjan av Faustgestalter, från den levande läraren på 1500-talet fram till i dag skulle göra åskådaren modlös. Så är det ändå inte. Bra teater lyfter, och Meidals och Ohlins egen nutidsversion känns inte bara angelägen, utan också paradoxalt trösterik. Okonstlat och kunnigt om konst och vetande.

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning