"Det blir tuff kärlek" – Finlands välfärd ska stöpas om under nästa valperiod, och det finns många fallgropar

Politiken är tillbaka i politiken. Med ett år till nästa riksdagsval blottas ideologier då bidragssystemet ska stöpas om: Ska social trygghet kräva piska eller morot? Går vi mot plattskatt? Måste man tillhöra en a-kassa? Ska barnbidrag ges till rika, och hemvårdsstödet bestå? Här klämmer skorna i nästa jättereform.

Som en röd tråd har förberedelserna inför nästa jättereform löpt parallellt med andra projekt den här valperioden.

Regeringen gjorde ett experiment med basinkomst, trots att det blev väldigt begränsat. Samtidigt har ett stort digitaliseringsprojekt satts i gång, då det nationella inkomstregistret byggs upp. Registret ska från och med nästa år underlätta hur vi följer med stöd och inkomster i realtid. Och så beställde regeringen en rapport om samhällsklyftor av en arbetsgrupp ledd av professor Juho Saari.

Allt det här kokas ihop till en sak: Vårt lapptäcke av sociala bidrag och stöd görs om.

En sak är alla partier överens om, och det är att läget inte kan fortsätta som nu. Men hur allt borde vara är i sista hand en fråga om att välja.

"Ett bättre utgångsläge än förr"

Enligt Heikki Hiilamo, professor i socialpolitik, är Finland i dag mer moget för en reform än förra decenniet, då den så kallade Sata-kommittén försökte tackla reformen.

– Jag var med i Sata-kommittén, och min uppfattning är att vi nu har en bättre utgångspunkt än då. Både politisk och rent tekniskt, i och med inkomstregistret, säger Hiilamo.

Han räknar upp frågor som det råder stor enighet om.

– Det råder konsensus om att utkomststödet är besvärligt. Det behövs ett system där människor inte lever på utkomststöd en längre tid. Det finns också incitamentsproblem i det, säger Hiilamo.

Summorna som läggs på både utkomststöd och bostadsbidrag i statsbudgeten har vuxit. Det är bekymmer som enar partierna, säger Hiilamo. Men det kommer också upp frågor som tar fram skillnader mellan dem.

– Den stora ideologiska frågan är nivån på bidragen – ska de vara högre eller lägre, säger Hiillamo.

Det är en klassisk höger-vänsterfråga. Nuvarande högerregering har gått in för att frysa indexhöjningar men lägga in punktinsatser för grupper som inte är arbetssökande, som höjningen av garantipensionen. Den officiella linjen är sparbehov, men det är knappast ett sammanträffande att allt sammanfaller med diskussionen om flitfällor.

Bidrag med eller utan villkor

De gröna och Vänsterförbundet talar för en basinkomst, vars ursprungliga idé att den delas ut till alla och utan motprestation. Av dem med högre inkomster skulle den drivas in tillbaka via den progressiva skatteskalan.

Tidigare riksdagsledamot Osmo Soininvaara (Grön), som hör till landets mesta basinkomstfilosofer, medger själv att det inte finns en modell som samtidigt är billig, tillräckligt sporrande och ger tillräcklig trygghet.

– De som stöder basinkomst litar på att arbete börjar smaka då det blir mer lönsamt att ta emot jobb, och motståndarna tror på att tvånget är den bästa motiveraren, skriver Soininvaara i sin blogg.

Vänsterförbundets Li Andersson har, liksom De gröna, hänvisat till att den stress, byråkrati och retroaktiva indrivning som hör ihop med bidragspusslet dränerar människor på energi, och att en basinkomst befriar tid och ork för att sysselsätta sig med annat än att trampa vatten och hålla sig vid ytan.

De flesta partier talar ändå om någon form av villkorlighet.

– Det är förstås så, att ju högre basinkomsten är, desto större är risken för att det främjar marginalisering bland unga. Basinkomsten måste vara låg, för att jobb ska löna sig. Om man vill kombinera det med en god grundtrygghet måste det kombineras med att man står till arbetsmarknadens förfogande, skriver Soininvaara.

Asmo Maanselkä, Kristdekomraternas partisekreterare, hör till dem som nu har bråda tider i bidragsdebatten. Hans pamflettbok Kannustava perusturva (sporrande grundtrygghet) har väckt alltmer intresse sedan också OECD, Samlingspartiet och Juho Saaris arbetsgrupp intresserat sig för samma modell som Maanselkä skriver om: universalbidrag av brittisk modell.

Manselkä kritiserar basinkomsten, och menar att det hotar marginalisera vissa grupper ännu mer.

– Jag har talat om att det skulle bli ett slags hemvårdsstöd för unga män, säger Maanselkä och syftar på en provokation han riktat mot dem som talar för basinkomsten.

– De gröna har ju kritiserat hemvårdsstödet för att vara en fälla för kvinnor och marginalisera dem från arbetsmarknaden. Nå, hur skulle då ett ännu högre bidrag kunna bli mer sporrande, säger Maanselkä.

Han säger att det förvärrats av att man kan ansöka om utkomststöd via FPA:s hemsidor utan att någon träffar en.

Att kombinera basinkomst med villkor, men utan verkliga sanktioner, vore en urvattnad modell av dagens arbetsmarknadsstöd, anser han.

– Då har man ju bara tagit arbetsmarknadsstödet och avlägsnat aktivitetskravet.

Själv vill han se ett slags kontraktsbaserad relation mellan medborgaren och myndigheterna. Man gör upp ett avtal om vad den arbetslösa ska göra för att förbättra sin position på arbetsmarknaden – rehabilitera sig eller höja kompetensen – följer upp det tillsammans med en tjänsteman man möter personligen, och i gengäld får man bidrag.

– Det är tuff kärlek, säger Maanselkä.

Brödkö i Helsingfors. Bild: Lehtikuva/Heikki Saukkomaa

Men hemvårdsstödet då?

Maanselkäs avsikt är att ställa argumenten för basinkomst på ända – men erkänner han samtidigt att hemvårdsstödet är problematiskt? Hemvårdsstödet är en politisk mina, eftersom familjeledighetsreformen redan föll i regeringen.

Maanselkä försvarar hemvårdsstödet med ekonomiska argument.

– Det är inte bara en ideologisk fråga utan också en fråga om realism: Hur skulle vi snabbt ha råd med så många fler platser på dagis, mer personal och mer utrymmen, säger Maanselkä.

Det blir en tvist om både pengar och ideologi.

Enligt Jussi Tervola, forskare vid Institutionen för hälsa och välfärd, tenderar kvinnor med dålig ställning på arbetsmarknaden att vara längre hemma på hemvårdsstöd. Invandrarbakgrund och brist på utbildning är en faktor som inverkar, och enligt Tervola har en studie i Norge visat att införandet av hemvårdsstöd sänkte invandrarkvinnors deltagande i arbetslivet med femton procent.

I den brittiska universalbidragsmodellen finns barntillägg inbakat i universalbidraget för dem som har barn och låga inkomster – men inte utan villkor. Föräldrar med barn under ett år får sköta dem kravlöst, men efter det gäller det att delta i intervjuer och lägga upp en sysselsättningsplan. Är barnet över tre år ska man jobba 16 timmar i veckan eller söka jobb aktivt.

Heikki Hiilamo säger att det är möjligt att familjeledigheterna behandlas helt separat från de övriga bidragen, som hittills.

Viktor Kock, ordförande för Finlands svenska socialdemokrater, anser också att det lönar sig att ha is i magen och inte ta en för stor tugga i reformivern.

– Om man slår ihop allt, som vi sett med vårdreformen, kan man riskera delar av det om allt faller, säger Kock och anser att nästa regering – som han tror på att SDP leder – gör en familjeledighetsreform men delar upp bidragsstormen i steg.

Går vi mot plattskatt?

Det brittiska universalbidragen går ut på att slå ihop flera stöd till ett för de människor som är i arbetsför ålder men inte har jobb alls eller får för liten inkomst. Stödet minskar sedan då inomsten ökar. Det innebär att det finns ett slags inbyggd marginalskatt, även om det inte är en skatt, i stödsystemet.

Man talar om "effektiv marginalskatt" då man slår ihop alla effekter som påverkar vad man får i handen när inkomsten stiger: att båda sänka bidragen och skärpa skatten samtidigt kan bli allt annat än sporrande.

I dagens läge är den effektiva marginalskatten i Finland ett sorgebarn: kurvan vältrar sig hit och dit, och går ibland upp till över 80 procent i de kritiska skeden där man står mellan bidrag och inkomster. Det innebär att för varje euro man tjänar till förlorar man upp till 80 cent på att bidragen sjunker och skatterna förändras.

Finns här då en agenda att gå mot plattskatt i stället? Samlingspartiet driver åtminstone skattelättnader och mindre progressivitet.

Asmo Maanselkä säger att han närmar sig frågan från ett annat håll:

– Det väsentliga är vad man har kvar i handen när inkomsterna ökar, säger han och visar en exempelkurva som borde gå stadigt uppåt.

– Det finns flera faktorer som inverkar på det, och det är i vilken takt stöden sjunker, utgångsnivån på stödet, beskattningen – och en stor faktor här är sänkta dagvårdsavgifter som varit betydande för vad barnfamiljer får i handen, säger Maanselkä och menar att helheten avgör.

Maanselkä säger att han först skulle gå in för att slå ihop bidragen till universalbidrag och sedan, när det finns utrymme i statsfinanserna, fixa skattemarginalerna där det behövs. Han ger som exempel att arbetsinkomstavdraget är större i Sverige och Danmark, och överbryggar det kritiska skedet där inkomsten ska sporras.

– Men det allra största problemet just nu är inte bara den effektiva marginalskatten, utan det faktum att inkomsterna blir så oberäkneliga. Om du tagit emot ett jobb som bärplockare så kan det drabba dig flera månader framåt.

Det inkomstregister som nu byggs upp är en lösning som förväntas motverka oberäkneliga smällar, men Maanselkä anser att universalbidrag av brittisk modell också tar bort interna konflikter mellan olika stöd. Han tar ett exempel på hur olika bidrag motverkar varandra:

– Säg att du i dagens läge ansöker om arbetsmarknadsstöd och barntillägg. Om du också behöver bostadsbidrag, så drar arbetsmarknadsstödet ner på bostadsbidragets nivå. Så för att lappa över det ansöker du om utkomststöd i stället. Det är ett märkligt fragmenterat system där du ska söka olika bidrag i en viss ordning, en del bidrag drar ner på andra, med slutresultatet att du behöver utkomststöd, säger Maanselkä.

Asmo Maanselkä (KD) som författat pamfletten Kannustava perusturva (Sporrande grundtrygghet). Bild: Lehtikuva/Vesa Moilanen

Känslig strid om a-kassorna

Blå framtid har gått in på ytterligare ett politiskt minfält i bidragspolitiken, och det är arbetslöshetskassorna och det faktum att man måste höra till en för att kunna lyfta inkomstrelaterad dagpeng som arbetslös.

– De arbetslösa är indelade i två kaster, de som får fördelar och de som faller mellan stolarna. De som får fördelar är de som hör till arbetslöshetskassorna, menar Sampo Terho (Blå), vars parti föreslår att alla bör få inkomstrelaterad dagpenning så länge man uppfyller villkoren på uppfyllda arbetsveckor.

En utredning om det har redan sparkats i gång, och löntagarfacken har kritiserat de Blå för att driva valpropaganda. De flesta kassor har koppling till löntagarfacken, men det går att höra till en kassa också utan att höra till facket.

Kassorna betalar ut en dryg tjugondel av det inkomstrelaterade arbetslöshetsstödet medan resten kommer från staten, som drivit in avgifter av löntagare och arbetsgivare, och skatter. Systemet skapades i början av rädsla för at det skulle bli för dyrt med ett helt statsfinansierat system.

Sedan dess har det debatterats med jämna mellanrum.

– Det är en ideologisk fråga, och i nuläget finns det problem med att en del inte känner till sina rättigheter, inte vet att de kan vara med i en kassa eller inte vill det, säger Heikki Hiilamo, som tidigare skrivit en rapport om samma dilemma tillsammans med Elina Lepomäki, Soininvaara, Juhana Vartiainen (Saml) och Tuomas Pöysti.

I rapporten föreslogs också att staten skulle ta över finansieringen av den inkomstrelaterade tryggheten.

– Det stötte på hårt motstånd från fackförbundens sida, säger Hiilamo som senare föreslog en annan modell, inspirerad av beteendeekonomi:

– Det kunde vara möjligt med ett system där utgångspunkten är att man automatiskt tillförs en a-kassa, antingen en kassa kopplad till ett fack eller en vild kassa. Sedan kan man aktivt välja bort det om man inte vill, funderar Hiilamo.

Barnbidrag och förmögenhet

En sak förenar Samlingspartiet och SDP, de två partier som tävlar i tätposition om att bli största parti, och det är att ingendera går in för en bidragsmodell som skulle delas ut till alla, som basinkomsten.

Men det finns ett bidrag i Finland som delas ut utan behovsprövning, och det är barnbidraget. Det är nästan kopplat till politiskt självmord – när Elina Lepomäki föreslog att rika inte behöver barnbidrag då hon tävlade om ordförandeposten i Samlingspartiet blev hon ensam om det, då Alexander Stubb och Petteri Orpo försvarade det.

Viktor Kock tar upp den svenska statsvetaren Bo Rothsteins teorier om den socialdemokratiska staten.

– För att välfärdssamhället ska få legitimitet behövs också universella stöd. Om allt är behovsprövat sjunker legitimiteten då de som betalar mycket skatt känner att de inte får något tillbaka. Rothstein menar att behovsprövade bidrag minskar den sociala tilliten, vilket man kan se med arbetslöshetsunderstödet, och hur regeringen pekar ut arbetslösa som lata.

Heikki Hiilamo bedömer att diskussionsklimatet just nu gör det ännu svårare att dra in barnbidraget i reformen.

– Diskussionsklimatet har förändrats i och med att vi diskuterar den låga nativiteten, och det har blivit ett viktigt politisk tema, möjligtvis en valfråga. Därför kommer man knappast att spara på barnbidraget. I Norge var det en debatt om att göra barnbidraget inkomstrelaterat, men förslaget accepterades inte, säger Heikki Hiilamo.

Maanselkä pekar på att det finns andra stöd som kan delas ut till förmögna, utan att det finns tillgång till information om det.

– Det har varit ett misstag att börja räkna bort människors förmögenhet när bostadsbidrag beviljas, och bara se på inkomsten. Det har lett till att summan av lyfta bostadsbidrag skjutit i höjden.

Den andra ytterligheten hittar man i Sverige, säger Maanselkä, där man ska sälja bort allt innan man kan få utkomststöd. Och där är vi också inne på knivig balansgång. Vad man ska få äga, och var man ska få bo, när man får hjälp.

FAKTA

Partierna tävlar för fullt med sina välfärdsmodeller

De gröna och Vänsterförbundet utgår från basinkomst i sina förslag till social reform. Summorna varierar. Basinkomst skulle gå ut till alla invånare, men skatteskalan anpassas så att den försvinner när arbetsinkomsterna stiger.

De gröna föreslår en basinkomst på 560 euro i månaden som ett slags minimidagpeng. De inkomstrelaterade stöden skulle ändå bestå, likaså bostadsbidrag och utkomststöd.

Vänsterförbundet har föreslagit en basinkomst på 620 euro, med ett möjligt tillägg på 130 euro om man är sjuk eller vårdar barn hemma. Inkomstrelaterade stöd skulle vara på dagens nivå, bostadsbidraget och utkomststödet bestå.

Samlingspartiet och KD har presenterat olika modeller av universalbidrag, där minimidagpengar och bostadsbidrag slås ihop. De skulle inte betalas till alla, utan till nuvarande bidragstagare i arbetsför ålder såsom arbetslösa och sjuka eller låginkomsttagare. Idén är att slå ihop bidragen till ett, vars nivå varierar efter familjesituation, men fås ur en och samma lucka, och minskar stegvis då man får arbetsinkomster. I modellen ingår i allmänhet villkor gällande sysselsättande åtgärder och arbetssökande.

SDP föreslår också en modell av universalbidrag i tre nivåer: minimitrygghet som är kopplat till sysselsättningsåtgärder, behovsprövat universalbidrag och aktiveringstillägg. SDP utökar sitt universalbidrag till att gälla också studerande.

Blå framtid föreslår negativ inkomstskatt. Det har samma effekt som en basinkomst som beskattas bort, men utförs så att skatteskalan ändras helt, och de som tjänar under en viss nivå också får bidrag.

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00