Det behövs nya centralbankspengar

Bankernas upplåning och kreditgivning borde separeras från medborgarnas alldagliga betalningstransaktioner.

Allt fler bankkontor vägrar att hantera kontanter, vilket försvårar livet för många som inte är känner sig hemma i den virtuella världen (HBL 29.6).

Det har alltid rått en viss spänning mellan centralbanken och de privata bankerna om vem som har rätt att ge ut "pengar". Centralbankerna skaffade sig i tiden monopol på rätten att ge ut mynt och sedlar. Dessa var de enda legala betalningsmedlen, de enda riktiga pengarna. Alla var – och är fortfarande – tvungna att acceptera centralbankspengar vid en betalning.

Vi har nu övergått till virtuella bankkonton och betalningar. Nya "pengar" skapas genom att bankerna beviljar (virtuella) lån till sina kunder. De här nya "pengarna" har trängt undan de legala centralbankspengarna, kontanterna. Centralbanken tvingas ändå ställa upp och på olika sätt försöka garantera värdet av de pengar som skapas av bankerna. Man gör det med hjälp av regler, övervakning och räntepolitik. Men i sista hand måste man, ofta med skattebetalarnas hjälp, rädda sådana banker som spritt ut alltför mycket av sina virtuella "pengar".

Centralbankerna borde återta monopolet på att skapa riktiga pengar – legala betalningsmedel. Varje i landet bosatt borde ha ett konto direkt i centralbanken. För dem som inte själva kan sköta sin ekonomi digitalt måste det finnas stödkontor utspridda över hela landet, där man gratis kan göra in- och utbetalningar.

Bankernas upplåning och kreditgivning borde separeras från medborgarnas alldagliga betalningstransaktioner. Centralbanken skulle inte heller behöva garantera att bankernas "pengar" är värdebeständiga. Det måste bankerna stå för själva genom att ha ett tillräckligt eget kapital eller andra försäkringar.

I stället för att försöka stimulera utbudet av pengar genom att fylla på bankernas kassor med hjälp av olika förmånserbjudanden ("quantitative easing") kunde man direkt späda på medborgarnas konton med "helikopterpengar" om det behövs.

Jan Otto Andersson nationalekonom, Åbo