"Det är kvinnornas fel"

Uppropet #dammenbrister offentliggjordes den 29 november på www.astra.fi/dammenbrister, och undertecknades av över 6 000 finlandssvenska kvinnor. Bilden är ur HBL 30.11.2017.Bild: Fredrik Sonck

Tanken om kvinnors ansvar i situationer där män använder makt i form av sexuella trakasserier är en uråldrig patriarkal idé som präglar vårt tankesätt än i dag, skriver Elisabeth Wide, doktorand i sociologi.

En del av reaktionerna på #dammenbrister visar på en benägenhet att överföra ansvaret för sexuella trakasserier till kvinnor. Föreställningar om den utsatta personens ansvar begränsar sig ändå inte bara till det aktuella uppropet. Enligt EU-undersökningen Eurobarometer från 2016 godkänner 11 procent av finländarna våldtäkt i vissa fall, till exempel om offret valt att gå hem med förövaren. Också det är ett sätt att placera ansvaret på den utsatta personen.

Bakom det här tankesättet skymtar ett gammalt destruktivt idépar: det om kvinnors ansvar och det om mäns oförmåga att kontrollera sin sexualitet.

Ur vissa reaktioner på #dammenbrister framgår att kvinnor förväntas ta konsekvenserna om de klär sig på fel sätt, beter sig på fel sätt, dricker för mycket av fel substans eller befinner sig på fel plats. Andra reaktioner föreslår att det är kvinnornas ansvar hur de uppfattar ett kränkande beteende. Med andra ord: den ansvarstagande kvinnan kan välja att ta trakasserierna som en komplimang, vilket får problemet att försvinna.

En del av reaktionerna har valt att betona kvinnornas ansvar i hur de lyfter fram problemet, vilket bör göras på ett ansvarsfullt sätt för att inte på förhand döma någon.

Diskussionen om ansvar kräver en ständig balansgång av kvinnor som utsatts för sexuella trakasserier. Ett preliminärt ansvar för sitt eget agerande måste vägas mot ett ansvar för att ta upp frågan och ett ansvar för hur man tar upp frågan. Som det största problemet framstår inte själva trakasserierna, utan sättet att tala om dem.

Tanken om kvinnors ansvar som avhängigt mäns oförmåga att kontrollera sin sexualitet har djupa rötter. Filosofen Jean-Jaques Rousseau, vars tankar inspirerade upplysningstiden, skriver om kvinnor som upprätthållare av "fred och goda seder". Enligt Rousseau är det kvinnornas "öde" att förvalta män och försäkra att de följer kyskhet och dygdesamhet. Män är oförmögna att agera respektfullt, och det ligger på kvinnors ansvar att styra mäns beteende.

I samband med att den feministiska rörelsen växte under 1960-talet, höjdes nya röster som betonade samma ansvar hos kvinnor att tygla mäns sexualitet. Den politiska teoretikern George Gilder framhöll att män är våldsbenägna av naturen och innehar en outtröttlig sexualitet. Han betonade kvinnors ansvar då han föreslog att kvinnor bör återvända till de privata hemmen, där de som hemmafruar har möjlighet tygla männens impulser.

Tanken om kvinnors ansvar påverkar våra attityder och förhållningssätt än i dag, som en del av reaktionerna på #dammenbrister påvisar. 

Betonandet av kvinnors ansvar reducerar män till varelser utan agens vad beträffar sin sexualitet. Dessutom producerar logiken känslor av skam hos kvinnor som utsatts för övergrepp – de skäms eftersom de brustit i sitt ansvar att förhindra de sexuella trakasserierna från att äga rum. 

Det är knappast en slump att ordet "skam" upprepas gång på gång i #dammenbrister-uppropets berättelser, som en förklaring till varför utsatta personer aldrig vågat tala om trakasserierna. Skam bär inte längre betydelsen av en enskild, psykologisk förnimmelse, utan påvisar den sociala organiseringen av känslor i att följa logiken om kvinnors ansvar.

I den här processen klistras känslor av skam vid kroppar som utsatts för sexuella trakasserier. Genom att upprepa tanken om kvinnors ansvar bidrar vi till att processen kan löpa vidare. Men vi kan också rubba den. Utmana dig själv med en tankelek: pröva att begrunda olika berättelser om sexuella trakasserier utan att en enda gång placera ansvaret på den utsatta personen. Låt sedan tankeleken förvandlas till vardaglig och levd praxis. Det är mitt ansvar, och ditt.

Elisabeth Wide