Det är inte ohyfsat att tala om löner

Bild: Leif Weckström

Skvaller och avund? Nej. Den offentliga diskussionen om växande inkomstklyftor behövs.

Dagen då skatteuppgifterna publiceras kallas ofta nationella missunnsamhetsdagen eller stora avundsjukedagen. Det är ohemult. I en tid då var och en uppmanas dra åt svångremmen samtidigt som många av välfärdssamhällets vitala funktioner monteras ned och anställda sägs upp till höger och vänster är det rätt, riktigt och relevant att ifrågasätta orimligt höga löner och bonussystem.

Det handlar inte om avundsjuka, utan om en sund känsla för rättvisa.

Man ska öppet kunna diskutera på vilka grunder ett jobb värderas hundratals gånger högre än ett annat utan att ämnet anses ofint. Stephen Elop körde till exempel för ett par år sedan Nokia mer eller mindre i sank, men kunde ändå kvittera ut en fallskärm på över 20 miljoner euro medan tusentals anställda sades upp. En sjukskötare med medianlön borde jobba i över 650 år för att få ihop den fallskärmssumman – före skatt. Visst, de jobbar i helt olika samhällssektorer. Men på ett allmänt plan är det inte alls obefogat att fråga sig om företagsledarens arbete under en slumpmässigt vald arbetsdag i det här fallet var så där mycket mer värt för samhället än sjukskötarens arbetsinsats.

Den som säger att en rationell marknad alltid reglerar lönerna på ett ändamålsenligt sätt kan till exempel ta en titt på formel 1-förarna, vilkas veckolöner i vissa fall uppgår till nästan en miljon dollar. Grundskolläraren får jobba i ungefär 20 år för att få ihop till Ferrariföraren Sebastian Vettels ersättning för fem dagars biltester. I vilket avseende är det rationellt? Vilkenderas tjänster har samhället ett större behov av, tävlingsförarens eller lärarens?

I Finland har växande inkomstklyftor varit en het potatis den här hösten. Kanslicheferna på Finansministeriet och Arbets- och näringsministeriet – Martti Hetemäki och Jari Gustafsson – har till exempel anfört att de lägsta lönerna borde sänkas ytterligare. Det är dags för finländarna att acceptera större inkomstskillnader, lyder budskapet. Tanken är bland annat att fler låglönejobb ska råda bot på arbetslösheten och ge de anemiska ekonomiska konjunkturerna en vitamininjektion.

Men de verkliga problemen kan finnas i den motsatta ändan av löneskalan. Taloussanomat citerar Nobelpristagaren i ekonomi Jean Tirole, som i sin forskning kommit fram till att den eskalerande löne- och bonustävlingen i storföretagens ledning är skadlig för samhällsekonomin. En av Tiroles poänger är att en belöningskultur som grundar sig på kortsiktiga resultatmål – ofta ett kvartal åt gången – radikalt minskar företagens intresse för långsiktiga investeringar, vilket på sikt hämmar den ekonomiska tillväxten.

Den brittiska ekonomen Andrew Smithers oroar sig i sin tur för att en allt större del av företagens vinster delas ut till ledningen själv och som dividender till aktieägarna, medan en allt mindre del tillfaller de anställda. Det här minskar de vanliga hushållens konsumtionsmöjligheter, vilket bidrar till att ekonomin står och stampar medan skillnaderna i levnadsstandard ökar.

"It's just a mess", det är en enda röra, svarade den färska finlandssvenska Nobelpristagaren i ekonomi Bengt Holmström nyligen på en direkt fråga om höga chefsbonusar.

Galopperande bonussystem är dessutom problematiska genom den syn på människan och på arbetets natur som finns inbyggda i dem. Ofta framförs argument som att stora belöningsprogram är absolut nödvändiga om man vill nå resultat och hålla kvar de kompetenta ledarna i landet. Det här måste vara en myt, för hundratusentals människor i en myriad olika branscher gör ett fantastiskt jobb varje dag utan några som helst bonusutsikter.

Att man skulle missköta sitt jobb eller alternativt flytta utomlands direkt om man inte kan räkna med miljonbonus är i ljuset av de flesta människors arbetssituation en fullständigt absurd tanke.

Det är i grunden en samvetsfråga att göra sitt jobb så bra man kan. Mer kan man inte begära av en människa, men man ska inte heller begära mindre än att den anställda agerar efter bästa förmåga. Det ska berättiga till en lön som möjliggör ett drägligt liv och positiva framtidsutsikter, utan att man behöver sysselsätta socialtjänsten.

Om man inte kan tänka sig att utföra sitt jobb utan miljonbonus, är man då till alla delar sina arbetsuppgifter vuxen?

Att de flesta arbetstagare jobbar på utan sex-, sju- eller åttasiffriga löner beror förstås delvis på att det verkliga värdet av många jobb inte alls mäts i pengar. Och pengar i sig gör sällan någon lycklig i längden. Men en akut brist på pengar och en känsla av en orättvis fördelning av pengar gör många människor olyckliga. Inte minst om den egna lönen inte vill räcka till för att klara vardagliga kostnader, trots ett slitsamt heltidsjobb.

Att dessutom få höra att det är trångsynt och opassande att ifrågasätta oskäligt höga löner gör inte saken bättre. Ett offentligt samtal om löner är varken onödigt eller ohyfsat.

Tobias Pettersson Reporter

Aktia Aktiecertifikat Renare Europa ger tidsenlig diversitet åt placeringsportföljen

Mer läsning