Det är dags att förbjuda laxodlingar

​Fiskodling utan avfallsrening är förmodligen den sista industrigren i Finland som tillåtits fortsätta med omfattande och obegränsad miljöförstöring.

Våren är här, flyttfåglarna kommer, blåsipporna kryper fram – liksom också bondfångarna. Som ett brev på posten kommer laxodlarförbundets årliga propagandacirkulär i form av en insändare i HBL (28.3) "skriven" av Veijo Hukkanen, vd bland annat för fiskodlingsföretaget Kalaneuvos. Texten är klar och övertygande, särskilt de två huvudpunkterna. Den första är att dagens laxodling numera är så miljöeffektiv att "med 100 kilo foder kan man producera över 60 kilo fiskkött".

​Det låter ju fint, men färsk östersjöströmming (råvaran till torrfodret) innehåller drygt 70 procent vatten. Strömmingen malas, torkas och omformas sålunda till i princip vattenfria pellets. För att åstadkomma 100 kilo torrfoder måste man alltså torka drygt 330 kilo strömming. Man matar laxarna med 330 kilo strömming och får ut 60 kilo färsk lax. Enklare uttryckt går det alltså åt 5,5 kg färsk strömming till att åstadkomma 1 kg färsk lax. Man släpper ut 5,5 kg i havet och tar upp 1 kg.

En normalstor fiskodling producerar i snitt cirka 200 ton lax per år, 200 000 kilo. Det innebär att man i omgivande vattendrag släpper ut 900 000 kilo död strömming, ett hundratal lastbilslass. Laxar är nämligen alldeles normala djur. Merparten av allt de äter åker ut i andra ändan, som avföring. Koncentrerad fiskskit är en flytande sörja, enligt expertisen påminnande om svinskit. Och denna släpps fullständigt orenad ut i havet. Undra på att Skärgårdshavet utgör den mest förorenade delen av världens mest förorenade hav, Östersjön.

​Hukkanens andra, lika förljugna, påstående hävdar att då "inhemsk fiskodling utnyttjar närområdenas strömming och vassbuk", innebär detta att man "i Östersjön avlägsnar fosfor och kväve som övergöder havet, och tack vare detta är fosforbelastningen redan nu negativ". Detta är ju en fantastisk nyhet och om vi bara anlägger ännu fler laxodlingar i våra skärgårdar borde vattnet så småningom bli klart som kristall.

​Påståendet verkar övertygande, men det är ett rent lurendrejeri – påminner om baron von Münchhausens fantasterier. Så gott som all mat Finlands befolkning äter – inklusive fisk – härrör sig nämligen ur finska jordar och vattendrag. Detta ger ändå inte folk eller företag rätten att fylla Östersjön med skit och avfall. Den mat som mink- och grisfarmar konsumerar är till sin absoluta merpart inhemsk. Icke desto mindre tillåts dessa näringar inte numera släppa ut orenad avföring i vattendragen. Den finska träförädlingsindustrin – länge den finska ekonomins ryggrad – baseras till nästan hundra procent på inhemska råvaror. Trots detta har den under flera decennier tvingats investera många miljarder i reningsanläggningar.

​Landsbygdens fasta invånare tvingas att till stora kostnader ansluta sig till de gemensamma avloppssystemen – i stället för att som förr släppa ut den ur inhemska matprodukter kommande avföringen direkt i diken, bäckar och havsvikar. Och slutligen: från och med 2019 är sommargäster med stuga i skärgården och i närheten av landets vattendrag lagligen skyldiga att – ofta till stora kostnader – installera reningsverk till och med för hushållets diskvatten. För att inte tala om att vattentoaletter är mer eller mindre helt förbjudna i skärgården – trots att man för det mesta äter inhemsk mat.

​Hukkanens kalkyler och argumentering utgör således snarast ett illusionisttrick, medvetet ägnat att vilseleda medborgare och myndigheter. Förmodligen är de utvecklade av en smart reklambyrå. Men de håller inte.

​Fiskodling utan avfallsrening är förmodligen den sista industrigren i Finland som tillåtits fortsätta med omfattande och obegränsad miljöförstöring. Havsbaserade, icke avfallsrenande fiskodlingar hör helt enkelt till de sista resterna av den gamla kultur där vem som helst hade full frihet att smutsa ned miljön efter behag – sin egen och andras. Självfallet hör dylika anläggningar inte till det moderna finska samhället. Det är dags att avsluta detta smutsiga kapitel.

Claes Gustafsson professor emeritus, Stockholm/Västanfjärd

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning