Det är bara dassbesöken som fattas

I två år följde Pekka Hako med Sebastian Fagerlund var han än rörde sig.

Dok: Sebastian Fagerlund – riktningar och möten sänds i Yle Fem i dag lördag kl. 9.00, repris måndag kl. 20.00.

Sebastian Fagerlund, 44, tillhör Finlands mest uppskattade och efterfrågade tonsättare just nu och framgången med operan Höstsonaten som uruppfördes på Nationaloperan för två veckor sedan (se artikel och recension) har bara bidragit till ett ökat intresse hos publiken både nationellt och internationellt.

Dokumentaristen Pekka Hako visste för länge sedan att något var i görningen när han började filma det personporträtt som nu ligger för handen. I två år följde Hako med Fagerlund i varje vändning och på varje resa och resultatet är ett program där man ser när kompositör Fagerlund kör bil, tankar sin bil, åker färja, brygger kaffe, dricker kaffe, reser, umgås, dricker öl, te, checkar in på hotell, river träpaneler, träffar dirigenter, regissörer, librettister, badar bastu, doppar sig, promenerar, ligger i hängmattan, äter familjemiddag, föreläser, förhandlar med förläggare och komponerar. Det är egentligen bara dassbesöken som fattas och programmet visar med full kraft hur vanliga saker som upptar en tonsättares vardag. Enligt den här tolkningen är det bara själva konstutövandet som skiljer konstnären från gemene man.

Alla dessa glimtar ur vardagen illustreras med välvalda utdrag ur så gott som alla av Sebastian Fagerlunds verk på senare år: klarinettkonserten, Isola, Ignite, Partita, violinkonserten, Stonework, Drifts … och givetvis kammarverken, fagottstycket Woodlands och trion Transient Light. Som mest absurt blir det när kompositören kokar potatis, ställer fram fisken och skär upp gurka, tomater, zucchini och honungsmelon till tonerna av fantastiska virvelvindar i Ignite.

Mycket kommer av förståeliga skäl att handla om Höstsonaten, som är Fagerlunds största arbete hittills. Två år av hans liv "kom och gick" med det verket. Kameran visar både de första och mest råddiga blyertsskisserna och det färdiga partituret som blev hur nätt som helst. Fagerlund talar om komponerandet som en aktivitet som liknar spelandet, något han måste utöva varje dag för att upprätthålla färdigheten. Om han inte komponerar blir han orolig. Samtidigt är han så lyckligt lottad att allt han skriver spelas in. Det blir tydligt hur viktig funktion festivalresorna och mötena med kolleger fyller, som andrum och motvikt till alla ensamma stunder i arbetsrummet. Fagerlund är frikostig med berömmen gentemot kolleger och vänner och värdesätter högt exempelvis det långvariga samarbetet med RSO och Hannu Lintu eller Sakari Oramos och Anu Komsis djärva beställning av kammaroperan Döbeln (2009).

Mitt största problem har med berättandet att göra. Berättarrösten är Fagerlunds egen och när han läser upp sina speakar låter det tidvis som om självaste Lars Svedberg talade. Vänner av den taxellska paradoxen lär också få spunk, för alltid när någon djupare, på förhand tänkt tanke presenteras sker det på tonsättarens modersmål, medan de flesta spontana samtalen verkar ha förts på finska. Kanske ett resultat av en språkklyfta mellan dokumentaristen och hans objekt?

Den som känner Fagerlund kommer att känna igen honom. För den stora publiken tjänar dokumentären däremot som en hederlig inkörsport till en troligtvis outforskad musikalisk värld – musiken är på riktigt den stora behållningen här. De finaste bilderna är hämtade från Knapelö i Åbolands skärgård, som har en alldeles särskild plats i Fagerlunds hjärta.

Programmet sänds samma dag som Höstsonaten strömmas direkt på Yle-arenan (föreställningen tillgänglig också i efterhand).

Wilhelm Kvist Musikredaktör

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00