Bland de deppigaste serier som gjorts

Skådespelarna Jim Carrey, Judy Greer, Catherine Keener, Cole Allen och Frank Langella i barnprogrammet Mr. Pickles' Puppet Times kulisser.Bild: JIM FISCUS

Kidding med Jim Carrey är allt annat än en ljuspunkt i höstens tv-serieutbud, däremot definitivt en höjdpunkt. Med sitt bisarra komiska grepp blir den en skildring av ett depressivt tillstånd.

Ett nytt avsnitt av Kidding publiceras på HBO Nordic varje måndag.

Kidding har lanserats som Jim Carreys comeback till televisionen. Han har inte haft en huvudroll i tv på decennier; i stället har han gjort avtryck i filmhistorien med filmer som The Truman Show och Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Den senare regisserades av Michel Gondry, som även regisserat åtminstone de två första avsnitten av tiodelade Kidding. Serien har skapats av Dave Holstein, manusförfattare till bland annat Weeds.

I Kidding spelar Jim Carrey Jeff Piccirillo, programledare sedan trettio år för det populära barnprogrammet Mr. Pickles' Puppet Time. Han verkar med tiden ha växt ihop med sin roll, blivit en man som även i det privata beter sig som en naiv, godhjärtad och floskelrapande barnprogramledare.

Barnvänlig är den här serien däremot inte, allt annat. Kidding definieras som en dramakomedi, men måste vara bland de deppigaste som gjorts i serieväg. Här finns inte många ljuspunkter. Barnprogrammets glättiga estetik skär sig mot angst, mörker, sex och död.

Det handlar om hur livet vittrar sönder efter en stor förlust. Jeff har nyligen förlorat sin ena tvillingson. Familjen splittras, frun (Judy Greer) går ifrån honom, och han har problem med kontakten med den kvarlevande sonen (Cole Allen). Framför allt börjar Jeff själv falla samman. Som barnprogramledare vill han ta sig an döden som ämne för sin unga publik, något som gör att hans pappa och tillika programmets exekutiva producent (Frank Langella) inser att Jeff är en labil tickande bomb och planerar att byta ut honom. Barnprogramproduktionen är för övrigt ett familjeföretag: Jeffs syster Deirdre (Catherine Keener) är dess dockmakare – även hon med äktenskapliga problem där makens (Bernard White) homosexualitet är flodhästen i rummet.

Det är som att träda in i ett depressivt tillstånd, där allt liksom är silat genom ett bisarrt, obehagligt, skevt och väldigt sorgligt filter. Det kanske låter avskräckande, men serien fängslar med sin oförutsägbarhet och underliga stämning. Det här är en serie som tar risker, som går andra vägar än vi är vana vid, och verkar testa gränserna för hur mycket sorgligheter vi är beredda att svälja (exempel: när Jeff träffar en ny kvinna är det förstås en terminalvårdspatient). Jeff är heller inte så endimensionell som han kan verka: ibland skymtar något mörkt och våldsamt fram bakom den snälla fasaden. Det är mycket Jim Carreys skådespelartalang som bär serien. Än en gång visar han att han har långt fler nyanser än det komiskt grimaserande gummiansiktet han är känd för från sina crazykomedier.

Malin Slotte TV-redaktör

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00