Deppiga syntrockveteraner övertygar

Bild: Anton Corbijn

När jag hör singelsläppet inför Depeche Modes nya skiva stannar jag upp. Det här låter riktigt lovande, skriver Ralf Sandell.

Rock

Depeche Mode

Spirit (Columbia/Sony Music)

Inte för att jag mer än sporadiskt har hört senare tiders alster, men det var ett bra tag sedan jag snappade upp någonting riktigt beaktansvärt av de här gamla syntrockveteranerna. Ett igenkännbart sound har de haft, det ska ändå sägas, och med bibehållen integritet har de hållit fast vid sin stil.

Men när jag hör singelsläppet inför den nya skivan Spirit stannar jag upp: det här låter riktigt lovande. Lite segt så där, men det finns en intensitet och ilska i Dave Gahans sång, som griper tag.

Och visst, resten av albumet är också riktigt bra. Inledande trion med bekanta singelsläppet Where's The Revolution i mitten och långsamma The Worst Crime som en annan favorit, anger tonen; det här är just sådan där dyster och mörktonad Dep(p)rock av stadionstorlek som DM-fansen törstar efter.

Med tillhörande argsint deklamerande texter, som tar avstamp i ett samhällsklimat och världsläge som känns allt annat än hoppingivande. Som gjorda för att sjungas med i av en flertusenhövdad konsertpublik.

Att det låter stort gör i och för sig att det också blir tungrott, det svänger inte särskilt mycket. Men det här är inte enbart att ses som negativ kritik, det har också att göra med det politiska budskapet – och Gahans sångstil.

En viss brist på variation kan jag nog känna av någonstans halvvägs in. Men med elektrobluesiga Poorman på slutet lyfter det igen. Kängan mot storbolagskapitalismen – "when will it trickle down" – är välriktad även om de här megastjärnorna kanske inte känns helt trovärdiga som fattiglappar. Men twang-gitarren och elektroeffekterna låter så tuffa.

Ralf Sandell

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Skräddarsytt drömhem uppfyllde alla önskemål och höll budgeten

Mer läsning