"Denna emancipation har jag att tacka"

När fyra kvinnor sökte in till Finlands byggmästarskolor 1888 skrapade rektorerna sig i huvudet. Skulle kvinnor faktiskt få komma in på den här typiskt manliga domänen?

Hilda Hongell (som artikeln intill handlar om) är utan tvekan den kvinnliga byggmästare som under sin tid satt sin största prägel på Finland. Men hon var långt ifrån den första kvinna att studera till byggmästare.

Elevernas betyg skrevs in i "witsordsboken" på 1800-talet. Bild: HBL

Redan hösten 1888, alltså tre år innan Hilda Hongell, kom fyra kvinnor in till industriskolorna i Helsingfors, Åbo och Tammerfors. 23-åriga Hilda W. Ekqvist var en 23-årig helsingforsare, 24-åriga Axa C. Nyberg och 17-åriga Edith Torckell var Åbobor medan 18-åriga Inez Schreck kom från Tammerfors.

Ekqvist hade tidigare gått i Skulpturskolan i Helsingfors medan Nyberg och Torckell bägge jobbat på Åbo länsarkitekts byggnadskontor. Schreck igen var lillasyster till rektorn för Tammerfors industriskola, Georg Schreck.

När kvinnorna sökte in vände sig skolornas rektorer till det som kallades för Industristyrelsen för att få råd. I samtliga fall gav styrelsen sitt bifall och kvinnorna antogs som extra elever. I tillägg måste kvinnorna ha pappans tillstånd innan de fick börja studera.

Inez Schreck är den kvinna man vet mest om hur det gick för efter studierna. En tid jobbade hon på arkitekten Wivi Lönns kontor som ritare. Senare reste hon till England för att läsa språk. Hemma i Finland igen jobbade hon som engelsklärare vid det finskspråkiga lyceet i Helsingfors. Hon gifte sig aldrig.

Många kvinnor som kom att gå på industriskolorna på 1890-talet jobbade med annat senare. En del gled in i äktenskapets förpliktelser medan andra tog itu med allt möjligt annat. De jobbade på kontor, som stenograf eller som kassör. Andra studerade vidare, exempelvis på Polytekniska institutet. Den tidigare nämnda Wivi Lönn började på institutet 1893 och blev en av Finlands mest framgångsrika kvinnliga arkitekter.

Vad de första fyra kvinnorna på industriskolorna tyckte om att komma in i en helt mansdominerad miljö vet man inte i dag. Men Adèle Nikander, som började på industriskolan i Helsingfors 1889, skrev så här i sina memoarer:

– Genom det där stora rummet, som var fullt av pojkar, måste jag marchera fyra gånger om dagen, på tisdagar sex gånger. Jag tittade aldrig till höger, inte till vänster, jag hälsade aldrig på någon, inte på gatan, inte i skolan. Inte kände jag heller igen något ansikte. Nog var de första skoldagarna tunga, synnerligen tunga.

Hon berättar mer i en intervju i tidskriften Byggaren 1942.

– Jag hade nog avbrutit företaget, ifall jag ej gjort den stora uppoffringen vad anskaffandet av undervisningsmateriel beträffar, sade hon då.

Hundra finska guldmark hade det kostat att köpa läroböcker, ritbräden och -tillbehör samt "tio meter dyrt utländskt ritpapper".

– Mina kamrater voro vänliga och hjälpsamma; det till och med berättades att närvaron av en kvinnlig elev i klassen verkade dämpande på pojkarnas stoj.

Något avgångsbetyg fick Nikander aldrig då hon inte lyckades samla på sig tillräckligt med praktisk erfarenhet. Hon fick sedan jobb som ritare vid Josef Stenbäcks arkitektbyrå och blivande maken Gustaf Edvard Asps byrå. Efter att hon gift sig hjälpte hon maken illustrera undervisningsböcker för elever vid alla industriskolor i Finland. När de sex barnen blev äldre jobbade hon som kommunal yrkesinspektör.

Dessutom var hon mycket engagerad i kvinnorörelsen.

– Redan i skolan fingo vi sympati för den då väckta kvinnosaksfrågan. Och denna emancipation har jag att tacka för att jag gick till industriskolan.

Källa: Nainen rakennusmestarina av Renja Suominen-Kokkonen i Konsthistoriska studier 10

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00